Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Reformarbetet från Oskar I:s tid fortsättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och jag är viss, att stode ej någon annan vid min sida, skall
jag där finna eder, I trofaste 294, som i avgörandets allvarliga
ögonblick icke sviktaden! Men våren lugna, vi skola icke stå
där allena; det är hos mig icke blott en förhoppning, utan
visshet, att vi då i samma led med oss skola finna flertalet
av de män, vilka från den nu avslutade stridens början av
fast övertygelse varit våra motståndare. Då, om icke förr,
skola de räcka oss en broderlig hand, som vi med värma skola
fatta; då, om ej förr, skola de med oss instämma i ett enhälligt
och jublande: nej!
För första gången hälsar jag i dag den unga Svea. Jag gör
det med vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går
jordades, och under vars medeltidsdräkt ett svenskt, ett
ungdomsfriskt hjärta alltid klappade. Jag gör det med oro, kanhända
därför att jag icke känner henne så väl, som jag kände den
gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes första
steg bliva stapplande. Det är då vår plikt att stödja henne,
och vi skola göra det kärleksfullt. Kanske behöver hon
ännu en uppfostran; det är då vår plikt att giva henne den,
och vi skola göra det ömt men allvarligt, så att hon en gång
för våra efterkommande må bliva vad den hädangångna
varit för oss, att hon må bliva icke blott älskad som den gamla
utan även såsom hon lycklig, stark och fri.
Men skulle hon en gång, det Gud förbjude, arm och blödande
till räkenskap kalla de män, vilka bortryckte de smycken,
som prydde och skyddade hennes moder, de vapen, med vilka
hon under århundraden värnat vår frihet, självständighet
och ära, då skall det bliva mig, visserligen icke en tröst —
ty av jordisk tröst är jag då, med Guds hjälp, icke i behov—,
men en anledning till ro i min grav, att åtminstone icke
mitt namn skall sväva över hennes bleknade läppar.»
Ack vem skulle väl i den stunden kunnat ana, att samme
Henning Hamilton, idealet, som han ansågs vara, för en
riddersman med blank vapensköld, en dag skulle över land
och rike bli utropad som förfalskare! Aldrig kunde någon
ha vågat ens viska fram ett tvivel på den mannens redbarhet.
Karl Otto Palmstierna ger uttryck åt den allmänt gängse
uppfattningen av Henning Hamilton, då han beskriver honom
såsom »sjuklig men ihärdig, nästan outtröttlig, när det
påfordrades. Ovanlig själsstyrka. Uppoffrande allt för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
