Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Illusionspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenska regeringen däremot nöjde sig med att sammandraga
trupper i Skåne och vid Göteborg, och prins Oscar, som var
ivrig skandinav och velat gå ut som frivillig, kryssade på
våren och sommaren i Skagerack och Kattegatt med en
svensk-norsk flotta — men ack hurudan: den hade inte ett enda
pansrat fartyg och inte en enda räfflad kanon!
Man kunde ändå aldrig veta, om det ej skulle bli
allvar av, ty kung Karl brann alltjämt av stridslust, och det
var svårt att hålla honom tillbaka. Då han ej förmådde
annat, slösade han i strid mot sina offentliga uttalanden
hemligen med stora löften till danske konungen. Makt och
ärelystnad förbundo sig hos honom med en ridderlig önskan att
bringa hjälp åt den svage. Han drömde att få förena Nordens
tre kronor på sitt huvud. För hans gode vän Fredrik den
syvende var detta ingen hemlighet. Kung Fredrik berättade
vid ett tillfälle på hösten 1863, att han sagt åt Karl: »Jag
vet, att du gärna vill ha mitt rike, och därom har jag
ingenting att säga. Du måste bara lova mig två saker: det första,
att jag får sitta i fred, så länge jag lever; det andra, att om
du tar något, du då tar det hela.»
Även bland Danmarks folk hade tanken på en trestatsunion
med den ståtlige och populäre Karl XV som konung
starka sympatier, och när Fredrik VII strax före krigets
utbrott dog utan äkta livsarvingar, var det många, som ville
ha Karl till hans efterträdare i stället för den avlidnes
släkting Kristian IX.
I Sverige stod Karl XV lika litet denna gången ensam i sin
stridslust, som då det var fråga om att hjälpa polackerna.
Det bröt nu åter fram en skandinavisk aktivism, som i början
av mars tog sig utlopp i gatuoroligheter i Stockholm. Men
den var icke längre som 1848 knuten företrädesvis till liberala
kretsar utan hade anhängare inom olika läger, ej minst bland
de konservativa »junker»-kretsarna.
För att driva regeringen till ett avgörande efter alla de
löften, konungen själv givit att hjälpa Danmark, anordnade
de skandinaviska krigsivrarne den 6 mars 1864 ett möte
i De la Croix’ stora sal, som blev överfylld av folk ur
alla samhällsklasser. Här antogos resolutioner om
önskvärdheten av ett kraftigt uppträdande till Danmarks
hjälp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
