Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XV:s glada dagar - Karl XV:s sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säger Dardel, — »så dystra voro anletena och högtidlig
tystnaden».
Men den ansträngande badresan hade ingen nytta med
sig. Konungens hälsotillstånd blev blott sämre, och plågorna
tilltogo. När Dardel sökte intala honom hopp och manade
till tålamod, sade den sjuke med stora tårar i ögonen: »Ack,
det är länge nu, som jag fått öva mig i tålamod!» Det
blev snart uppenbart, att tillståndet var hopplöst, och Karl
längtade bara hem till Ulriksdal för att få dö där.
En septemberdag lämnade han Aachen. Fregatten
Vanadis förde honom sedan över från Kiel till Malmö. Då
fregatten blev synlig därifrån, gick ångaren »Malmö» ut för
att föra konungen in i hamnen.
Det intryck, den döende fursten gjorde på de uppvaktande
herrarne på »Malmö», var förkrossande. Den en gång så
kraftfulle mannen var till ytterlighet avtärd, med askgrå
ansiktsfärg och slocknad blick, flämtande andedräkt och
huvudet hängande ned mot bröstet. Han måste bäras över
från fregatten i en vilstol.
När ångaren lade till vid kajen, ville man återigen bära
konungen. Men det tillät han ej utan gick själv över
landgången, stödd av två herrar av sviten, och åkte i täckt vagn
till landshövdingens residens. En stor folkmassa hade samlat
sig på kajen för att hälsa honom med hurrarop, men då
man såg hans tärda och lidande utseende, dogo de tilltänkta
glädjeyttringarna bort. Det gjorde ett starkt intryck på
den dödsdömde fursten. När han kom upp i residenset, yttrade
han: »I dag har jag sett, att jag är avhållen. Jag tror, att
de skola sakna mig, då jag går bort.»
Krafterna sjönko nu med en förfärande hastighet. Han
tillkallade sin förtrognaste vän, löjtnant Gyllenram, och
när han sträckte ut handen mot honom, sade han: »Nu,
Henrik, skall jag dö.» På Gyllenrams fråga, om han kände
sig nöjd därmed, svarade Karl: »Ja, jag är mycket nöjd.»
Med manligt lugn följde han dödens annalkande. Han
»anmärkte själv, när fingrarna började vitna, och
underrättade sig emellanåt om pulsens hastighet», säger landshövding
von Troil. »Han slutade utan ringaste dödsarbete och
så tyst, att jag, som lyssnande satt tätt bakom hans huvudgärd,
icke kunde märka det ögonblick, då livet flyktade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
