Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oscar II:s tid
- Kung Oscar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moder, änkedrottning Josefine: »Karl gjorde allt för att mista
sin popularitet men kunde inte bli av med den; Oscar gör
allt för att få popularitet men kan inte vinna den.» Det
berättades också, att kung Oscar skulle ha frågat ärkebiskop
Anton Niklas Sundberg, hur han bar sig åt för att bli så
omtyckt av alla, och av den rättframme kraftkarlen fått till
svar: »Jag bär mig inte alls åt, Ers Maj:t.»[1]
Fritz von Dardel, som hos Oscar II saknade den levnadslust
och det goda lynne, som från hans broder Karl XV alltid
meddelade sig till hela omgivningen, beundrade å andra
sidan den nye konungen »för den värdighet, med vilken
han visste att representera kungligheten, när han visade
sig offentligt». Och allteftersom åren strödde silver i hans
hår, började den gamle kungen mötas av en innerligare känsla
från sitt folk. Ty detta folk kände på sig, att det inte bara
var kunglighetens glans, som utstrålade från honom, utan
[1] »Ärkepappa» kände sig alltid lika frimodig, vare sig han språkade
med majestätet eller med andra dödliga.
En handling, som starkt bidrog till hans popularitet, var hans
kraftfulla uppträdande vid släckningen av den stora eldsvådan i
Karlstad år 1865 under hans biskopstid där. Det sades då, att
»borgmästaren grät och bad, men bispen svor och släckte».
Förföljelse mot oliktänkande var något, som absolut stred mot
Anton Niklas Sundbergs ridderliga natur. Då man försökte förmå
Uppsala domkapitel till ingripande mot lektor Waldenström, avvisade
ärkebiskopen försöket med orden: »Så länge Anton Niklas Sundberg
är Svea rikes ärkebiskop, skall det aldrig lyckas P. P. Waldenström
att bli martyr.»
Allt hyckleri var en styggelse för denna rättframma natur.
Betecknande är historien om den beskedliga prästfrun, som kände till, att
ärkebiskopen gärna tog en sup till smörgåsbordet, men också visste,
att en hel del församlingsbor skulle förfäras vid en dylik syn, och därför
i all välmening viskade till hedersgästen: »Lilla pärlan står och väntar
i ett rum innanför matsalen.» Då vart hans högvördighet förgrymmad
och svarade med höjd röst: »Nej tack! Supen tar jag gärna, men
skåpsuper gör jag inte.»
Från hans talmanstid i andra kammaren finnas många drastiska
anekdoter. Anledningen till deras tillkomst var oftast, att Sundberg
tyckte, att debatterna blevo för långrandiga. Så var fallet en gång,
då man överlade om skottpengar på rovdjur. De goda lantmännen
visade då en så överhövan stark lust att yttra sig, att talmannen till
sist otålig reste sig, kastade talmansklubban åt vice talmannen och
gick sin väg, tämligen högt mumlande: »Här blir, ta mig fan, ingen
ordning, förrän man får skottpengar på bönder också!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Nov 25 10:55:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0253.html
