Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Försvarsfrågan och Axel Rappe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestämt sig för ett nöje, då var han den siste på
valplatsen.»
År 1870 befann han sig som generalstabsofficer på en militär
studieresa i Frankrike. Då kriget med Preussen utbröt,
begagnade han tillfället att få vara med i fält. Han lyckades,
ehuru med mycken svårighet, vinna inträde i franska armén
och fick tjänstgöra som adjutant hos en av fördelningscheferna.
Länge dröjde det ej, förrän han på nära håll fick
göra bekantskap med fiendens kulor. En morgon, under det
han frukosterade tillsammans med sin general och den övriga
staben, kom en granat och slog igenom deras frukostbord —
det vill egentligen säga den dörr, på vilken de ordnat med
sin måltid. Hela sällskapet rusade upp med undantag av
Rappe, som »skyndade långsamt» och fortsatte måltiden,
tills han slutat sin biffstek, »vilket visade sig vara mycket
klokt» — skriver han i sina anteckningar —, »ty någon vidare
föda kom den dagen ej i fråga».
I en följande strid utmärkte han sig genom att taga befälet
över ett kompani, vars samtliga officerare stupat.
»Kamrater!» tillropade han soldaterna, »mod, framåt, alltid framåt
— hämnens vår general — hellre dö här än gå ett steg
tillbaka!» Han lyckades också få fram sina gossar igen.
Själv blev han sårad i armen men fortsatte att föra befälet.
Rappes duglighet och dödsförakt förskaffade honom
hederslegionens kors på själva slagfältet. Upprepade gånger
visade han en ovanlig förmåga att rycka soldaterna med sig,
även när kulorna veno om öronen på dem; och alltid gjorde
han den erfarenheten — som han skriver i ett brev —, att
»med fransyska soldater kan man storma nästan vad som helst.
Då de en gång satt sig i fart, är den enda svårighet, man har,
att följa dem».
En mängd nya äventyr upplevde han under kriget, när
han djärvt rusade fram i spetsen för sin trupp. Men han var
en man, som icke visste, vad fruktan ville säga. »Jag går»,
skriver han, »lika lugn en bataljdag till mötes som varje annan
dag av min levnad, förvissad att Gud icke låter ett hår falla
från mitt huvud, utan att så är hans vilja.» Ibland var det
verkligen som ett underverk, att han kom undan med livet,
och mer än en gång gick det rykten, att han stupat. Flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
