- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923 /
308

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rådde full likställighet mellan de båda folken. Visserligen var
det ytterst den gemensamme unionskonungen, som ledde denna
styrelsegren, och han representerade ju i lika hög grad båda
sina folk, men efter hand som det svenska statsskicket mer
och mer utvecklade sig till ministerstyrelse, gick avgörandet
av diplomatiska ärenden över i den av svenska riksdagen
beroende utrikesministerns hand. Redan på 1830-talet
erkändes från svenskt håll, att Norge i utrikespolitiskt avseende
icke fått en med Sverige likberättigad ställning. År 1839
tillsattes den första stora unionskommittén med syfte att söka
åstadkomma likställighet mellan Sverige och Norge även på
det utrikespolitiska området. Kommittén fick flere
efterföljare, men de erbjudanden, som gjordes Norges folk om
ökat inflytande på de utrikes ärendenas behandling, blevo i
regel avvisade. Norrmännens önskemål var, att Norges
diplomatiska angelägenheter skulle handhavas av en norsk
utrikesminister utan »samrøre» med den svenska diplomatin. Men
hur skulle det då gå med den gemensamhet i
utrikespolitiken, som riksakten förutsatte, i synnerhet sedan
konungamakten blivit så försvagad, som den blev i Norge år 1884?

Problemet var helt enkelt olösligt inom unionens ram.

Att spränga den ramen blev målet för folkledare
sådana som Sverdrup och Björnson. Han som var korad att
bli sin nations tunga, han som sjungit sitt norska folk
samman, han skulle också sjunga det ut ur unionen. Mot den
gav han sina känslor luft i orden:

»Den pagt,[1] som vi forpestes i,
den hader og forbander vi.»


Emellertid beslöto norska vänsterns ledare att icke gå rakt
på det stora målet egen utrikesminister. Man skulle gå
en omväg och först skaffa Norge egna konsuler. Från
Norges köpmäns och affärsmäns sida, som konsulatfrågan
ju egentligen gällde, förelåg inget behov av särskilda norska
konsuler. De sade uttryckligen ifrån, att de inte önskade någon
ändring. Hela konsulatfrågan var bara ett politiskt schackdrag,
och först genom energisk agitation lyckades norska
vänstern få sin uppfattning inarbetad i hela folket.

[1] Det förbund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free