Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar II:s tid - Unionen, som var ett tvångsäktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är inte ens fel, när två träta.» Nej, i regel är det nog
bägges fel, men det kan verkligen också hända, att ingendera
parten egentligen har någon skuld. Så är det åtminstone ej
så sällan inom omaka äktenskap. Bägge kontrahenterna
kunna vara alldeles förträffliga människor. Felet är bara, att
de inte passa för varandra. Föreningen mellan Sverige
och Norge var ett sådant äktenskap. Något samvetsäktenskap
var det gunås inte — och för resten kan ju även en sådan
union, den mest ideella av alla, sluta med skilsmässa —
samvetsskilsmässa, kanske till på köpet samvetshat. Men
inte nog med att föreningen mellan Sverige och Norge inte
var något samvetsäktenskap — det var ju inte ens något
konvenansäktenskap utan ett tvångsäktenskap helt enkelt
och simpelt. Inte att undra på, att förbindelsen slutade med
skilsmässa. Och när denna var överstånden och bägge parterna
sagt varandra allt som legat och grott inom dem, började de
bägge få upp ögonen för diverse goda egenskaper hos den
andra parten, vilka förut drunknat i sparlakansläxorna.
Skada bara, att när de båda kontrahenterna nu inte kunde
trivas tillsammans, det skulle erfordras en sådan massa
advokatknep och skenförhandlingar, att det över huvud taget skulle
behöva spillas så mycken kraft på att få förbindelsen
upplöst. Det hade utan tvivel varit mera överensstämmande med
både svenskarnes och norrmännens rättframhet under vanliga
förhållanden, att Sveriges regering och riksdag långt
tidigare sagt rent ut: »Nå, låt oss få rent besked då, om det här
gruffet är bara tjyvknep av yrkespolitici, eller om det
verkligen är norska folkets önskan att komma ut ur
unionen!» Inför ett otvetydigt resultat av en norsk folkomröstning
skulle säkerligen varje ärlig svensk långt tidigare ha
sagt: »Nå, låt oss då skiljas som vänner!»
Talet om att vi anno 1905 »förlorade Norge» är för övrigt
ett något överdrivet talesätt, — eftersom vi aldrig ägt det.
Det var ingen landförlust, vi gjorde 1905, men väl en
diplomatisk förlust, ty den Skandinaviska halvön var efter den
betan ej längre en utrikespolitisk enhet, där andra makter
voro utestängda från möjligheten att spela ut det ena riket
mot det andra till bägges skada. Den förlusten är ett
ofrånkomligt faktum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
