Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg och Carl Snoilsky
- Viktor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ädelt, som det å andra sidan är mig omöjligt att vika
från min fana eller förneka min övertygelse.» Någon
salongshjälte var »Vapensmedens» och »Den siste atenarens»
skald förvisso icke, ej ens i litterära samkväm, och strävade
ej heller efter den glorian.
De värsta törnena på berömdhetens väg var dock den
hord av små skalder och författare, som trugade sig på honom
i hans fristad på Djursholm för att läsa upp sina poem och
romaner och få höra den store författarens dom; och ju mindre
skalder de voro, dess längre dröjde de kvar. Det var Viktor
Rydbergs olycka, att han hade så svårt för att säga nej till
dem, som för sina lapprisaker stulo en dyrbar tid ej blott
från honom utan därmed också från hela Sveriges folk.
* *
*
En septemberdag 1895 gick det ett sorgebud ut över
Sveriges land: »Viktor Rydberg är ej mer.» Det var den
vanliga ålderssjukdomen, åderförkalkning, förenad med
sockersjuka, som ändat hans liv efter blott några få dagars
allvarligt illamående. Visserligen hade ett par varnande
förebud kommit i form av kongestioner åt hjärnan, svår
ångest och andra symtom på överansträngning, men den som
såg Viktor Rydberg med ungdomens glans i blicken ännu
under hans sista tid, utan ens ett stänk av grått i det bruna håret,
med ledighet i hållning och gång, kunde aldrig ana, att slutet
var nära. Ung verkade han, ung dog han — trots de sextiosju
åren. Ett vackert slut på ett liv i arbete för att lysa upp
levnadsstigen för andra! Ty en eldfyr i mörkret har Viktor
Rydbergs diktning blivit för tusenden och åter tusenden.
Den eld, som där brinner, är icke det heta blodets, icke
passionens fladdrande, förtärande låga; det är kärleken till
mänskligheten i dess lidande och i dess strävan »mot
Jordanen», mot evighetens utlovade land.
Rydbergs dikter äro icke det flyktiga ögonblickets barn, ej
brusande känslors vilda svall. Diktaren Rydberg är alltid
på samma gång tänkaren. Levertin yttrar om denna
diktning: »Den äger skuggan och svalkan, den ljusa
fägringen i en från antikt tempel till kristen basilika omändrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0350.html
