Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Viktor Rydberg och Carl Snoilsky
- Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Min glödande tinning jag lade
var kväll mot ett snövitt sköt.
Den biltoge moréns like,
jag bär på en saknad tung:
mitt var fantasiens rike —
nu är jag en fallen kung!»
En andlig frostnatt hade gått fram över skaldeblomstren
och lämnat efter sig förödelse och höstkyla. Den kom ej
endast därav, att ett älskogsband brast — den kom, då
ynglingen fattade sitt avgörande beslut att lämna skaldens
fria liv och träda in i det ordnade samhället. I poemet
»Vildfågeln» har han biktat, hur det kändes att stängas in i bur.
Det var den diplomatiska banan, han beträdde.
Manderström, som var hans frände, skaffade honom nämligen en
plats som andre sekreterare i utrikesdepartementet, det
ämbetsverk, som Snoilsky med Strindberg kallade »kollegiet
för adliga ynglingars förkovran i levande språk». Samtidigt
befäste den forne vildfågeln ytterligare sitt sociala anseende
genom ett konvenansäktenskap med en fröken Piper. Och
så blev hans tillvaro »vanans liv i vårt förstelnade,
fördomsfulla samhälle», det äkta stockholmska societets- och
middagsätarlivet. Skalden kände sig som Pegasus under oket.
Men riktigt tämd blev vildfågeln aldrig. Ibland höll han
riktigt på att kvävas av byråkratluften. En gång på hösten
1874 skriver han till sin vän kammarherre Lagerberg i
Göteborg: »Ack, den som ägde en ärvd teg, tillräcklig för en
oberoende utkomst; med vilken fröjd man skulle draga sig undan
världen, glömma och glömmas! Varför blev man icke
jordbrukare den tid man ännu ägde så mycken energi och
själsfrihet kvar, att man kunde lära sig något nyttigt! Men jag
har förspillt mitt liv på skräp och orkar ej börja om.»
Men vad han själv inte fått bli: en nyttig och duglig
samhällsmedlem, det skulle han åtminstone uppfostra sin son
till. Han skulle inte bli någon »ömklig odåga som t. ex. en
svensk diplomat».
Efter tolv år överraskade Snoilsky societeten genom att
upplösa sitt omaka äktenskap. Han stod ej längre ut med »att
leva ett liv av halvhet och lögn — ett fegt, eländigt liv,
tusen gånger värre än döden». Året därpå — 1880 — gifte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 6 12:19:09 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0353.html
