Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vetenskaplig storhetstid - Den svenska vetenskapen under det senaste århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonblick har han släppt taget. »Nog skulle det», säger han
själv en gång, »bli så besvärligt som möjligt för dem att
bli av med mig.»
Sven Hedin hör till den sorts människor, som aldrig vetat,
vad fruktan vill säga. Med glatt och trotsigt mod har han
utmanat öknens och fjällmassivens faror. Med samma friska
mod har han här hemma sjungit ut med sina politiska
åsikter. Mycken strid har stått om politikern Sven Hedin, och
lika kraftigt, som hans egen stämma åskat, har han fått svar
på tal. Men bakom de brakande salvorna från motsatta
lägret har dock alltid funnits en omisskännlig, om ock för
ögonblicket dold beundran. Ty alla veta, att Sven Hedin
är karl hela dan, att han är en riddersman utan svek i och
en man, som lågar av kärlek till gamla Sverige. Den mannen
går inga andra vägar i politiken än dem hans varma
hjärtelag och hans fasta övertygelse bjuda honom att gå. Därför
kan inget parti någonsin vara säkert om att inregistrera
honom i sina led. I det stora världskrigets början var han
bland dem som kraftigast yrkade på att vi skulle sluta upp
vid den germanska stormaktens sida, men ett årtionde förut
hade han vid en annan kritisk ståndpunkt manat
storsvenskarne att hålla huvudet kallt. Eftersom ju sympatiens
band mellan Sverige och Norge vid det laget för länge sedan
brustit, borde vi också, menade han, »med jämnmod kunna
se de sista usla trådarna brista» och äntligen få ett slut på
de evinnerliga meningslösa unionsförhandlingarna. Och i
de kritiska junidagarna 1905 skrev han: »Det är ett sorgligt
tidens tecken, ett symptom som förråder nationell
dekadans, att vårt folk, sedan dess troféer bleknat och multnat
under en hundraårig fred, icke kan resa sig till högre och
noblare ideal än ett förhärjande och ändamålslöst straffkrig
mot Norge.»
Litteratur:
Carl Forsstrand, Sven Hedin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
