Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vetenskaplig storhetstid - Den svenska vetenskapen under det senaste århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från förstörelse genom en vandalism, som ofta är avigsidan
av en hastigt framträngande modern kultur. Storstäderna
ha härvidlag begått en massa oförlåtliga synder. Karl-Erik
Forsslund liknar också storstaden vid »ett öppet sår, som
fräter omkring sig» på naturen. I sin roman »Barbarskogen»
ger Ossiannilsson följande sorgligt verklighetstrogna bild
av hur det går till : »Utanför vår stad ligger ett gammalt
säteri, omgivet med en gammal härlig skog eller vildpark,
som av ett misstag upplåtits för allmänheten. Av misstag,
säger jag — ja, har ni sett den skogen någon gång i juni? Då
har ni sett det unga guldgröna lövet halvvissnande nedtryckt
på marken, unga träd brutna och den bleka, avbarkade veden
stickande upp ur en smör- eller latrinsölad tidningstrasa. Ni
har sett späda granplantor knäckta och rödbruna, sett det
vårliga gräset förtrampat, avsvett som i slutet på augusti,
sett matpapper utströdda som jättelika höstlöv mitt i
sommarens vårtid, sett cigarrettfodral, ansjovisburkar, äggskal,
buteljhalsar, kanske med korken isittande, och milliontals
buteljskärvor ligga och glittra under morgondaggen runt om
en flock halvvissna, på okynne plockade och kringkastade
vårblommor. Har ni sett detta, ni filantrop, ni välmenande
stackars uppfostrare, utan att känna människohatet spränga
i ert hjärta, då har ni ingen gemenskap med den natur,
matkorgsbanditerna förtrampa och besudla.»
Mot Floras älskligaste barn, särskilt mot vårblommor
sådana som blåsippan, liljekonvaljen och gullvivan ha
barbarerna gått till angrepp med sådan framgång, att dessa
blommor blivit så gott som utrotade från de närmare
omgivningarna av våra storstäder. Och för varje år går
härjningståget ut i allt vidare kretsar.
Och hur länge skall det behöva dröja, innan de, som
makten hava i våra städer, vid uppgörandet av stadsplaner mera
allmänt visa sig ha fått ögonen öppna för den enkla, klara
sanning, som ligger i följande ord av den entusiastiske
naturskyddsvännen Karl Starbäck: »Det finns ingen
ovanskligare prydnad än ett stycke ursprunglig natur. Ett
naturminne, en vacKer lund, en egendomlig klippa kan mitt
i en storstad vara av större värde än en bronskung på sitt
postament, omgiven av snirklade rabatter och klippta gräsmattor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
