Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen för folkhälsa - Hygieniska samhällsfrågor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Några synnerligen framstående specialister blev det säkert
inte med sådana examina. Man kan förstå det även av
ett sådant faktum, som att Karl Johans hovtandläkare var
på en gång »urmakare och dentist», och att ännu på 1850-talet
både metallarbetare och boktryckare fuskade i yrket,
huvudsakligen väl i att anbringa löständer.[1]
I början av 1860-talet låter det mera lovande, då en
tandläkarkandidat företer intyg om att kunna »plombera tänder
med dels guld, dels kitt samt döva tandnerven medelst
införande av en liten bomullssudd, fuktad med någon vätska».
Han kunde också uppvisa en av honom egenhändigt förfärdigad
»luftmun», hoc est vad som på modernare språk kallas lösgom.
Först år 1897 fick odontologin i vårt land en vetenskaplig
undervisningsanstalt i och med tandläkareinstitutets
upprättande.
På tal om tandvård brukar ofta den frågan framställas,
om folks tänder ej voro mycket bättre i den s. k. gamla
goda tiden. Vid läsning av brev och dagboksanteckningar av
äldre generationer får man icke det intrycket. Vad man
däremot får klart för sig är, att de måste ha lidit ojämförligen
mycket mera än vi, som ha tillgång till sakkunnig och
smärtfri tandvård. Veckor, ja hela månader kunde värkande
tänder på 1600- och 1700-talen göra människor odugliga till
allt arbete. Och hur vanligt var det ej, att även de högst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
