Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Året efter detta sitt stora kraftprov som författare lämnade
Strindberg Sverige, där han nu kände sig som en orm i en
myrstack. Delvis hade han naturligtvis all orsak att göra
det, men till stor del berodde det på ett självplågarbehov av
att känna det så. Han talar själv i ett brev till
Heidenstam belåtet om hur han stötte bort alla i välmening
utsträckta händer. »Jag svarade», skriver han: »Tack för
Er vänskap, men snart skola vi stå som fiender mitt emot
varandra. Jag sörjer i förväg över det, men min väg går ut
i ödemarken, utan vänner, utan att få äga vänner.» Och
det märkliga med Strindberg var, att medan han var så
hänsynslös, när det gällde andras heder och ära, var han
för egen del sjukligt ömtålig för varje klandrande ord, även
i skämtets form.
På hösten 1883 reste han alltså med sin familj till utlandet,
först till Frankrike[1] och sedan till Schweiz,
där han bosatte
sig för några år framåt.
[1] I Paris blev han bekant med Björnson och Lie, som blevo glada
över att få träffa »denne allt igenom möderne svensk». Om Lie yttrade
Strindberg själv på sin 60-årsdag: »Hur var det möjligt, att en
människa kunde vara så god som Lie?» Den store norske diktaren å sin
sida fann, att Strindberg »i grund och botten var en pietistnatur med
martyrium och själskval och halvt — att icke säga helt — fanatisk».
»Vi försöka», skriver han, »att sätta en smula glad, ljus nordisk kultur i
honom, en smula tro på hans egen nation i stället för mörk misströstan
och så få fram ’fyrens’ positiva sida.» — Det var bara skada, att
Strindberg så snart lämnade Paris. Hans oroliga nervsystem skulle ha mått
väl av om han stannat en längre tid i sällskap med så goda och sunda
människor som de bägge norrmännen.
Björnson hade kolossalt höga tankar om sin unge skaldebroder. Han
ansåg honom helt enkelt för »Nordens störste dramatiker». Han önskade
bara, att Strindberg skulle gå och skaffa sig »en annan uppsättning
nerver» och ge sig ro med att riktigt kärleksfullt och i detalj mejsla ut
sina konstverk, innan han lämnade dem ifrån sig. — Strindberg å sin
sida yttrar i sin levnadsbeskrivning om Björnson, att han »kände en
ovanlig trygghet vid den väldige mannens sida och icke kunde
undertrycka en känsla av sonlig kärlek» — måhända därför att han så kort
tid var tillsammans med honom, kan man undra, och det med så mycket
mera fog, som det till sist verkligen blev stora skrällen i detta liksom
i alla Strindbergs vänskapsförhållanden. Den kom, när Strindbergs bok
»Giftas» blev åtalad. (Se sid. 517). Björnson gav honom då i all
välmening några råd för hans uppträdande, vilka Strindberg i sin
upphetsade sinnesstämning »genomskådade» såsom givna i syfte att använda
honom »för någon politisk humbug». Till gengäld gav han Björnson
ett par råd tillbaka, bland annat: »Var stark, Björnson — du är falsk
som en festtalare! — — — Var omoralisk, som du var i din ungdom!
— — — Och nu farväl! Lämna mig i ro och läs mina böcker, så kan
du lära något», m. m. i samma älskliga stil och med brevet undertecknat
»Din forne vän August Strindberg.»
Därmed hade det sagts för mycket, för att någon försoning skulle bli
möjlig. En tid sedan detta blivit uppenbart för Strindberg, sände
han Björnson ett brevkort, där han beskyllde honom för att »smäda
i lön» och varnade honom: »Håll dig alldeles tyst och stilla, eljes . . .!»
Och för tydlighetens skull tillade han: »Detta är ett hot.» Till Lie
skrev han vid samma tid: »Bed Björnson vara tyst nu! Han har prövat
mig som vän — som fiende skall han frukta mig.» Till en norsk dam,
som var vän med båda de stora skalderna, yttrade Strindberg, att
Björnson var den ende, som haft inflytande på honom, och just därför
var han rädd för att leva i hans närhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0516.html
