Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du eller jag, som är kung?» spörjer Erik sin onda genius,
Göran Persson. »För ögonblicket synes det vara jag!» svarar
Göran, som just utdelat befallning om att fängsla hertig
Johan. »Du är mig för stark, Göran!» säger Erik. — »Inte
alls! Det är du, som är för svag!»
»Jag skall reda allt, om du bara låter mig hållas och inte
blandar dig i», säger Göran en dag, när Erik är led vid
alltsammans. »Red du», svarar Erik, »men låt mig inte känna
tyglarna, för då kastar jag av dig!»
Skådespelet är uppbyggt med en överlägsen dramatisk
kraft, som kulminerar i den drastiska, äkta Strindbergska
slutakten, då kungen skall fira sitt bröllop med Karin
Månsdotter och alla de högförnäma män och kvinnor, som blivit
bjudna, skicka återbud. Då befaller Erik sin hovmarskalk,
Nils Gyllenstjerna: »Låt blåsa till taffeln! Kalla sen in
patrasket och befall dem till bords! Allihop! Min falska
juvel skall få sin infattning efter eget värde! — Skicka ut på
gator och torg, hämta tiggarn från rännstenen och horan
från krogen!» Och så går kungen själv och vinkar in sitt
halvrusiga trogna folk: »Till bords, uslingar! Så! ingen falsk
blygsamhet! Bruden vänta vi inte på, för hon har nyss
kommit ner! Sitt, hundar! — Lyden I ej, så dödar jag er!»
Men det blir för starkt för Gyllenstjerna. Han nedlägger sin
marskalksstav vid konungens fötter och går. »Jaså, du är
mätt nu, tallricksslickare», säger Erik. »Håller du dig för
god att lägga för slöddret där? Se på kungens svärfar,
du, hur han stoppar fingrarna i mun.» Och så tar Erik upp
staven, bryter sönder den och kastar stumparna efter sin
avgående hovmarskalk.
»Nu går Eder sista och enda vän!» blir Gyllenstjernas
avskedshälsning. Och Erik gör den reflexionen: »Gyllenstjerna
var inte den bästa och inte den sämsta; herr Till-och-Ifrån
hette han; full av rättskänsla och orättvisa; modig
som få och feg som ingen; trogen som en hund och falsk som
en katt ...»
»Med ett ord: en människa», infaller Göran Persson.
Kungagunstlingen känner nu på sig, att sagan lider mot
sitt slut. »Det är så dovt i luften, och jag hör så mycket!»
säger han. »I ena örat hör jag hästtramp, och i det andra
trumslag av den sorten, som brukas vid spetsgårdar.» Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
