Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - »Åttiotalet» - August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Själv har Strindberg blivit »så ömtålig», säger han, »som
om min själ vore hudlös; och jag är så bortskämd med att
få styra mina tankar och känslor, att jag knappt kan uthärda
beröringen med en annan person; ja varje främmande, som
nalkas mig, verkar kvävande genom sin andliga atmosfär,
vilken liksom tränger in på min».
Om hans misstänksamhet behövde ytterligare intygas,
så har han gjort det tillfyllest i »Ensam». På ett ställe i
boken säger han om en gammal bekant, som han återsåg efter
flere års skilsmässa: »Han såg ut, som om han dels trodde,
att jag trodde honom vara högfärdig, dels som om han
undrade, om jag var högfärdig.» — Strindberg brukar på sina
morgonpromenader möta samma personer, bland dem en
gammal man, i vars ögon han tycker sig läsa hat mot honom.
Och en dag blir han fullt säker på sin sak. Den gamle sitter
i en park och läser en tidning. »I dag», berättar Strindberg,
»såg jag just på hans tidning, att vi äro ovänner. Och jag
tyckte mig läsa i hans blick, när den lyftes över bladet, att
han läste något om mig, som gjorde honom gott i själen, och
att han trodde, antingen att jag redan fått giftet i mig eller
skulle få. Men han misstog sig, ty jag tar aldrig i det
bladet.»
»Ensam» är en bitter bok av en överkänslig men livserfaren man.
Stämningen är här ej hätsk utan vemodigt lugn.
Men plötsligt bryter hans människohat ut igen, först i
boken »Götiska rummen» 1904, en fortsättning på hans
ungdoms stora verklighetsroman »Röda rummet» och lika
ungdomligt våldsam som den men ännu mera grov och hänsynslös.
Bokens slut vittnar om den upphetsning, som tog sig så
hemska uttryck i det ohyggliga alstret »Svarta fanor»,
där Strindberg målar upp vrångbilder av sina gamla vänner
och tycks anse alla vapen mot dem tillåtna. Hans smädelser
mot kvinnorna ha intet mått, ingen gräns. Allra våldsammast
kastar han sig över sin vän och hjälpare i nödens stund,
Gustaf af Geijerstam, som han med de lumpnaste lögner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
