Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen
- »Åttiotalet»
- August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
listan över personer, som voro portförbjudna — ty den
ändrades ganska mycket under tidernas lopp!
Strindberg levde nämligen i »Blå tornet» som en frivillig
fånge i sina två rum, dit endast hans intimaste vänner, som
kände den överenskomna signalen, blevo utan vidare
insläppta. Hans enda glädje var arbete:
»Långa tunga kvällar
i de tomma rummen gå;
över mattor, över fällar,
över tiljor går det på.
Djur i bur, han vandrar, vänder,
vänder, vandrar, står ej still;
möblerna en blick han sänder —
han dem känner utantill.»
Ett tag kunde han vara strålande solsken, men i nästa
stund kunde allt vara hopplöst mörker. Så i stort som i smått.
När han fick någon maträtt, som han just vid det tillfället
var inriktad på, blev han idel solsken och kallade den för
gudamat. Men en annan gång kunde det hända, att precis
samma slags gudamat fick betyget »dansk svinmat», skrivet
på en liten lapp på brickan och åtföljt av frågan: »Tänker
ni förgifta mig?»
När värdinnan då kom och undrade, om meningen var, att
de skulle leva på krigsfot med varandra, så skämdes han
och blev som ett snällt barn och försäkrade: »Visst inte,
nej, men det har varit en människa här, som förgiftat min
själ!» För detta skulle saklös tredje person bli offret! Och
det var långtifrån regel, att han bad om ursäkt eller yttrade
något försonande ord för de tråkigheter, han ställt till.[1]
[1] Det var alldeles otroligt, vilken roll småsaker, som ingen annan
människa fäster sig vid, kunde spela för denne storman med det
obalanserade nervsystemet. Alltid var det »makterna» eller elaka människor,
som drevo sitt spel med honom. Hade portvaktsfrun låtit en sopskyffel
ligga på trappan, så hette det, att hon gjort det i tydlig avsikt att
förarga honom, och skyffeln fick en spark. Om värmen i värmeledningen
inte var tillräckligt påsläppt, så var det portvakten som varit
framme igen i det raffinerade syftet att förbittra tillvaron för honon.
Han tålde inte, att man observerade honom på gatan. En gång hade
en dam fixerat honom — åtminstone hade han fått för sig det — och
råkat följa efter honom ett stycke. Han saktade då gången och lät
henne komma förbi, varpå han ökade takten igen och utkrävde hämnd
genom att trampa henne på hälarna. Det var också märkvärdigt,
att det jämt skulle inträffa något, när han hade någon bjudning.
Än hittade det elektriska ljuset på att slockna mitt under det man satt
till bords, än hördes plötsligt en mullrande åska från våningen ovanför.
Och när det efter fem minuter upprepades, förklarade Strindberg med
dystert allvar, att nu måste man byta om samtalsämne.— De »makter»,
som ogillade samtalsämnet vid bordet, voro kypare, som just höllo
på att skjuta stolarna över golvet i en festsal ovanpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:31:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/9/0553.html
