Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de inte lät sig fördrivas, och när bonden från Bredane
gick fram i en folksamling, var det alltid någon, som vände sig
om för att se efter den, som hade kraft att hålla ut bland
flygsanden.»
Och nu vill Sigurd gå i deras fotspår. Det gör han med
större framgång än de. Ty han får lära sig ej blott att för
tillfället hejda sanden utan att binda den för alltid genom att
plantera strandråg och tall. Och djupt nere under sanden
träffar han på ett märgellager. Han vet, vad det duger till,
och blir som yr av glädje. Han såg sig redan som ägare till
en stor rik gård.
Han mindes nu, att Jan en gång hade visat honom på
märgeln. Och Jan hade mycket väl vetat, vad den var värd,
men ändå hade han föredragit att dra omkring som en tiggare.
Jan var tattare och kunde inte lida att vara bofast. »Han
måste vara fri; han måste när som helst kunna draga vart han
behagade.» Men tanken därpå uppväckte icke hat eller
bitterhet hos Sigurd. »Han förstod, att tattaren var av en
annan art än han och måste leva så, som hans art bjöd
honom. Om det lände till lycka eller olycka för honom själv
och för andra, så måste han dock vara sådan, som naturen
hade danat honom.»
Hur vacker är ej berättelsen om den gamle överste Beerencreutz,
den en gång så eldige »kavaljeren» från Ekeby, som
på sitt livs sista dag spänner för karriolen och far till sin
vän Lilliecrona för att i tonerna från hans fiol finna den väg,
som leder från jorden till »det där, som inget slut har». Vid
de tonerna lämnar hans ande det jordiska. Den gamle
krigarens sista ord äro: »Det är bra med mig. Jag går på vägen
mellan himmel och jord. Tack och heder ska bror ha!»
Som ett ädelt slutackord verkar bokens sista berättelse
om Mathilda Wrede, den ädla kvinnan, som vigt sitt liv åt
räddningsarbete bland fångarne och lever i samma
försakelse som en fattig arbetare. Med sin blick förmår denna
helgjutna människa tämja vilddjuret inom de djupast sjunkna
och röner tacksamhetsbevis från dem, sådana som ingen
annan skulle ha kunnat drömma om. »Mathilda Wredes skål!»
ropar den gamle drinkaren, när hon går tyst förbi och bara
ser på honom, då han skall till att berusa sig; och med de
orden vänder han buteljen upp och ner och låter innehållet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
