Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår uppfattning redan börjar få över sig idyllens behag och
osannolikhet. Stockholm visade då föga av de storstadslater,
vilka nu hänföra och berusa så många bland oss och
pålägga dem förpliktelsen att bränna sitt ljus i båda ändar
för att vara värdiga att spela med i en så grandios miljö.
Inga förvuxna och pretentiöst torftiga husrader hade stampat
sönder graniten i utkanterna för att sedan stå där tafatta
och stirra mot skogen ur hundra ögon, som om de ville krypa
ned i jorden och gömma sin nakenhet. Man hade ännu icke
plöjt fram de stora ljusa gatorna, som inskärpa sanningen
att parallella linjer aldrig kunna råkas, hur de än bära sig åt,
och se så förtvivlade ut över detta faktum. Den djärva
fantasi, som i andra stilarter drivit fram de otaliga vårtlika
eller spetsiga småtornen som ett slags arkitektoniskt
hudutslag av elakartad karaktär, vilade ännu i framtidens sköte.
Allt var utan glans och anspråk. Staden gick över i
landsbygden utan att märka det själv.»
Händelsen försiggår i ett hus högt uppe på Norrmalm,
som »myllrade av skilda folkslag och religioner». Där var
en katolsk flickpension, där nunnor undervisade i franska.
Till pensionen hörde en park. »I rasterna marscherade
eleverna dit, ordnade efter längd och parvis hand i hand. De
föreföllo att vara födda på det viset likt siamesiska tvillingar
och fyllda av en enda, övernaturligt sedesam själ.» Men
trots tvånget skulle man gärna ha varit med, »om man
därigenom kunnat få del av de stora katolska päronen, som
svällde långt ut på hösten mellan kronornas dimvåta blad.
Sådan frukt fanns icke till på jorden annars, och man fick
ovillkorligen respekt för den och allt som hörde dit.» I samma
hus bodde också popen och kantorn i ryska kyrkan samt
»en medelålders judinna, som hette Pauw. Hon var gråterska,
det vill säga, hon hade att på tillsägelse infinna sig
vid stamförvanters bårar för att efter urgammal sed ge
uttryck åt de anhörigas sorg.» Vilket icke hindrade, att »hennes
vardagliga och privata lynne var ypperligt, ja nästan
uppsluppet glatt. Hennes tårar voro, liksom tragiska
skådespelares patos, värda alldeles för mycket att slösas på egen
förbrukning. Endast tidvis, då det dog för litet judar,
kunde hon vara nästan ledsen och till och med upproriskt
stämd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
