Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas otrohet inom äktenskapet, det förädla dessa herrar
och damer inför sig själva och varandra till något stort
och skönt, till en plikt — plikten att »genom erotiska
upplevelser arbeta sig fram till sant erotiskt liv», såsom
professor Serenius så vackert formulerar det nya programmet.
Den fullt fria kärleken blir »just genom friheten hetare,
kyskare, trognare än någon kärlek, jorden hittills sett».
Det är något till utsökt läckert att höra Julia, Adolf
Hedlingers fru, stolt berätta för sin väninna fru Laura: »När
Bardolf blivit min älskare, sade jag åt Adolf mycket vänligt:
’Min vän, nu är stunden inne, som vi förutsågo på bröllopsdagen:
jag kan inte längre älska dig. Jag säger det med den
ärlighet, som helgat vårt samliv.’ — Han satt redan vid
bordet, jag kom utifrån, jungfrun bar in teet, och tills hon
gått ut, fick han tid att tänka. Han hade just en anjovis på
gaffeln. ’Är det — Bardolf’, sade han. ’Det har du ingen
rättighet att fråga, Adolf, svarade jag. ’Får jag slå i åt dig?’
Han sträckte fram koppen och jag kannan, och båda darrade
vi på handen. Jag var nära att gråta, men jag tänkte på
Bardolf, och att det hade jag inte rätt till för hans skull.
Adolf suckade men dolde det fint genom att blåsa på teet.
Sedan började han tala om sin gränslösa kärlek till mig.
Jag rodnade för Bardolfs skull att sitta och höra på dylikt
och sade Adolf, att han icke skulle förolämpa en kvinna,
som inte längre var hans hustru. Han medgav att jag hade
rätt, och vi talade otvunget vidare.»
»Vilken vacker scen!» uropar Laura hänryckt. Hon är
nämligen också en föregångskvinna, en banbryterska på
den förädlade erotikens törnestig. Ty beströdd med törnen
är den då, så det förslår. Egentligen innebär det ett ohyggligt
självplågeri att sätta kärleken så högt. Med den ädla
martyrens kärlek till lidandet talar fru Laura om dessa
banbrytares »marterade sinnen», om »den oändliga hopplösheten
i vårt skrik efter lycka». Men övermänskoskap förpliktar.
Man måste bryta nya banor och visa världen, »vad som kan
göras av livet, när det hänsynslöst och modigt riktas in på
lycka, äkthet och sanning». Inga konventionella äktenskapliga
bojor! Men lika litet får samhället lägga sig i, om
moderna människor behaga skiljas. »Hur ovärdigt», utropar
Bardolfs första fru, att vilja utbyta deras »fria, stolta, obundna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
