Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en syndare, och hur det kan sätta sprätt på en drummel.
Alltsedan skoltiden i Norrköping har han, som han säger,
»en kolossal förkärlek för slagsmål och går stundom ännu
och längtar, att någon skall bråka med mig. Det fanns en
ung buse i Norrköping, vilkens blotta namn uppfyllde mig
med en blandning av beundran och fasa. Han hette
Skackelkalle och har vid det här laget nått långholmarens föga
avundsvärda ställning. Men hur kunde icke den pojken
slåss! Poliser, borgare, alla voro utan åtskillnad föremål
för hans hårdhänta omsorger. Hans styrka låg huvudsakligen
i hans mod ... Han var med ett ord en föresyn för
oss.»
Man vill efter detta gärna tro, att Albert Engström en
gång vid så där hundra års ålder, då krafterna börja avta,
kommer att sitta och gråta bitterliga över när andra slåss,
alldeles som den gamle mannen i en av hans yppersta, mest
ursvenska historier. Den förtäljer, hurusom någon deltagande
själ, som passerade förbi utan att känna orsaken till den
gamles tårar, frågade honom, varför han grät, och fick
till svar: »Ser han inte, att dom slåss där borta?» — »Jo
jag förstår edra känslor, gamle man, när Ni gråter över
människornas ondska.» Men den deltagande själen blev
avkyld, när han fick veta, att det var därför att den gamle
inte orkade själv vara med, som han fällde tårar. »Och den
gamle mannen fortsatte att gråta bitterliga.»
Men minst lika högt som ett rejält slagsmål älskar Albert
Engström alltsedan barndomen sin hembygds karga skogar
med deras stilla tjärnar och deras hemlighetsfulla mossar:
»Hur mycken poesi ligger ej över de fattiga markerna där
hemma! Jag ville ta den decimerade skogens stackars
kvarstående trän i famn och dricka brorskål med enbuskarna
och lägga ut stryknin åt träpatronerna. Min gamla vackra
skog är mastspiror och skeppsbjälkar, och min unga vackra
skog ligger begraven i Englands kolgruvor. Men fan kommer
nog och tar träpatronerna en dag. Jag skall stå bredvid
och hånskratta, ja just hånskratta, då han ger sig i väg med
dem.»
På äldre dagar har hans kärlek till hembygden koncentrerats
till bilden av en liten kvarndamm långt inne i skogen
med »hans barndoms sentimentala näckrosor». —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
