Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Realismens och naturalismens genombrott i litteraturen. Nyidealismen - Nittiotalet och nyidealismen - Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brotten rulla in som vita drivor, och omkring skär och grund
kokar det och ryker. Som åskdunder dånar sjön ute vid
Storbrottet, vågen slickar de blanka kobbarnas sidor allt
högre och högre, och sjöarna, som tagga horisonten, torna
ihop sig till mäktiga bergskedjor, som tungt och obevekligt
och i ändlös procession passera sydvart.»
Vill man lära känna Albert Engströms skildringskonst,
när den når som högst, skall man läsa berättelsen
»Fattigstugan» i boken »Kryss och landkänning», och man
skall av fullt hjärta instämma i Bööks omdöme: »Klassisk
från första raden till den sista.» Berättelsen handlar om
Albert Engström själv, när han som liten tolvåring pulsar
fram genom snödrivorna med en korg med julgåvor från
sin mamma till de gamla i fattigstugan. Vid Domberget
stannar han och stampar i marken för att skrämma trollen.
Då tänker han på, hur det av stampningen »faller sand i
ögonen på jordfolket och de slicka ögongloberna rena på
varandra och åja sig. Det låter, som när vesslor gnissla i
ett stenrös.»
Slutligen kommer han fram till det fallfärdiga rucklet,
där fattighjonen genomleva sina sista år, och blir mottagen
med förtjusning över gåvorna av Regenta — det stående
namnet på fattighusets värdinnor. »Gu ska löna hasskapet
på den yttersta dagen i evihet amen», utbrister hon. »Skulle
int sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så
kommer la ingen in i saliheta, d’ä ljug dä!»
Så går Albert in och hälsar på hjonen, som han känner
vart enda ett, där de sitta i sina fållbänkar och se ut som
trasbylten. Det är nittioåringen Sjöstedt, som en gång
varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och
grund. Det är Grejsen, en f. d. soldat, som brukar »ljuga,
så att blå lågor fladdra kring hans enda framtand». Det
är f. d. mordbrännaren, numera kvastmakaren Håka och
stortjuven Stolpe, som setat i fängelse de 40 av sina 70 år
och är far till en massa barn, som alla ärvt sin fars anlag.
Det är Blinningen, den ende av fattighjonen, som kan läsa.
Han läser — med fingrarna — »De blindes tids försonare»
om och om igen från pärm till pärm. Det är Kitta på Sne,
som varit piga i bättre hus men bragts i olycka av en sergeant,
och Falka-Stava, som varit regementshetär vid Smålands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
