Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR ERIK »STÄLLDE TILL»... 99
hem till mig. Hvarje år tog han dock till afverkning mindre
skogsskiften, och hans besök hos mig gällde vanligen sam-
språk om timmerafverkningen.
Eriks yttre angaf den välmående bonden och goddags-
pilten. Hans fylliga ansikte strålade af ett belåtet leende, som
talade om ett godt lynne. Ur hans något utstående små ljusblå
ögon lyste skalken fram. Hans rörelser voro snabba och
mjuka, helt olika de öfriga dalkarlarnas. Dräkten var dal-
karlens, alltid snygg och ren. Hela intrycket var behagligt
och blef det ännu mer då han började tala. Erik var ord-
fyndig och smårolig. Jag såg honom högst få gånger öfver-
lastad, men lika få gånger såg jag honom helnykter, och
alltid luktade han kryddor och Hoffmans droppar.
Provinsialläkaren i Mora var skyldig att besöka vår
socken fyra gånger om året, och då socknen hade en längd
af flera mil och af den stora Venjansjön delades i två hälfter,
hade han två särskilda mottagningsdagar: en i dess norra
del, vid kyrkan, och en annan i den södra, hemma hos mig.
Och som han äfven var bolagets läkare med årsackord, fanns
under min vård ett litet medikamentsförråd. Understundom
var det detta som drog Finngrufvedoktorn till mig. Efter
en stunds samspråk frågade Erik: »Har spektorn några
droppar nu? Om jag kunde få låna mig en flaska tills jag
kan få hem.»
Dropparna voro vanliga bäska droppar, hvaraf jag nästan
ständigt hade ett godt förråd. De efterfrågades ofta af
mina hundratals arbetare och gjorde dem ock vanligen friska
då de hade ondt i magen. Jag kunde nästan alltid svara
Erik, att sådana hade jag, så nog kunde han få låna af
dem. Han tog då upp en tämligen stor flaska och önskade
få den full. Så snart han fått den, tog han sig en duktig
klunk, hvarpå han sade: »Tack, spektorn! De äro allt af
rätta slaget. Han får då alltid riktiga saker på abbeteke.»
— »Får icke du det, Erik?» — >»>Jo, om jag köper själf,
men eljes är ej säkert, ty de ha två sorter.»
»Hvad brukar du dessa dropparna mot för sjukdom,
Erik?»
Vid min fråga blixtrade det till i Eriks pigga ögon,
och han såg roligt skälmaktig ut då ban svarade: »Töst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
