Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
testanten den enskilda välgörenheten såsom blott
ledande till oreda i den offentliga försörjningen.
Båda hafva orätt. Protestanten vill icke hjelpa
den fattige förr än det tydligen är bevist att han
icke kan hjelpa sig sjelf; fördenskuld kommer hjelpen
vanligtvis för sent då den skall komma med kristlig
kärlek — eljest med fängelse då man funnit det för
bittida att hjelpa på det förra sättet.
Protestanternes anspråk att den fattige skall
hjelpa sig sjelf vore bestämdt det rätta, ty menni~
skans värdighet fordrar det. Men för alt ega detta
anspråk på den fattige skall man också laga så att
han är i tillfälle att kunna försörja sig, hvilket
der-emot icke kan med skäl begäras under inflytande af
prohibilivlagar, näringstvång och den förr anmärkta
saknaden af helgd för eganderätten i dess vigtigaste
moment. Emedan nu dessa olägenheter och
orättvisor förefinnas öfveiallt i den civiliserade verlden, så
blir protestantens anspråk orättvist.
Kaiholiken har således mindre orätt; han
skänker den fattige hvad denne behöfver; gifvaren har
deraf största nyttan, det är sannt, men äfven den
fattige har välgörande känning af den kristliga
barm-hertigheten, hvaremot protestantens gåfva utgår kallt,
såsom kontribution, och föga gagnar den fattige, samt
alldeles icke gifvaren sjelf. Katholiken fordrar icke
omöjligheter; han antager att den fattige är fattig
och måste vara fattig. Protestanten borde kunna inse
detsamma, men med verklig hårdhet fordrar han att
den plundrade skall ändock försörja sig sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
