Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rörande att numera läsa om dessa mäns alla
hinder förflyttande framtidstro, deras ur en
brinnande patriotism utgångna begär att också
på det konstnärliga skapandets område se sitt
land upptaga täflan med de äldre nationerna.
Man får ej förglömma det: det var på sextiotalet,
i den första landtdagens tid, då en politisk
morgonrodnad plötsligt lyste upp öfver
landet. Det var den nyvaknade handlingslustens
tid — och samtidigt den oklara idealismens.
Man ville med ett slag skapa allt; men man
skapar ej en konst lika hastigt som man med
lagpåbud skapar ämbetsvärk eller institutioner.
I sin gränslösa optimism och (så förklarliga!)
förblindning ville man emellertid ej veta af
några svårigheter — och så skådade man förbi
dem. Man ville ej veta af några fel — och
så såg man blott förtjänster. Såsom under alla
idealistiska perioder tog man viljan för värket;
uppsåtet var allt, intentionerna det afgörande,
äfven i konsten. Den tekniska ofullgångenheten
betydde föga, om blott tanken var storslagen;
utförandet intet i bredd med idén. Konstnären
var sitt lands tunga och röst, och hvad skulle
denna röst tala, om ej fosterlandets lof. Konstnären
var den utvalde, den af gud benådade — men sin nådegåfva finge han ej nyttja såsom
han själf fann för godt; den skulle han ställa
i fosterlandets tjänst. »Fosterlandet" — det
var den brännpunkt, som då i sig skulle samla
allt. Fosterlandet var det diktaren skulle prisa
i toner och målaren i färg. Sitt lands historia
skulle konstnären framställa; dess stora, stolta,
ärorika minnen var han kallad att föreviga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
