Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 LAND OCH FOLK.
därför att de där hade anhöriga och stamförvanter, som
kunde förmedla deras affärer, dels därför att de hade kortare
väg till handelsplatser i Norge än i Sverige; med mnorr-
männen lefde de för öfrigt i god sämja, hvilket man icke
kan säga var fallet med flertalet af de svenska bönderna.
Under sjuttonde århundradet voro kommunikationerna
i Värmland få. En landsväg fanns mellan Karlstad och norska
gränsen, likaså en till Kristinehamn och vidare i öster till
Örebro. Åt väster fonnos vägar till Åmål och Venersborg,
och efter dessa landsvägar befordrades posten medels skjuts,
för att sedan vidare fortskaffas till socknarna af gående
eller ridande bud. Det var först mot slutet af århundradet,
då flere bruk eller s. k. hammare blefvo anlagda, som man
med mera allvar tog sig för att bygga körvägar. Förut hade
man klöfjat till och med järn på hästryggen, men vid denna
tid torde mera allmänt kärran hafva kommit i bruk i
norra och västra delarna af länet. I bergslagerna användes
sådana dock långt förut, ty redan 1634 blef stadgadt huru
mycket fick köras efter en häst med kärra.
För finnarna hade brukens anläggning i närheten af
deras område stor betydelse, emedan de därigenom utom
genom kolning äfven fingo tillfälle till andra förtjänster.
Det var dock till en början icke många finnar, som bodde
så nära bruken, att de kunde tillgodogöra sig det arbete, dessa
beredde dem, men annorlunda blef förhållandet i adertonde
och särdeles i nittonde århundradet, då bruken blefvo mera
talrika. Mången finnes hemman kom nu i brukens ägo.
och han framlefde sedan i långa tider sitt lif som torpare.
Mera än finnarna i Värmland ådrogo sig de längre i norr
boende regeringens uppmärksamhet, särdeles de, som slagit
sig ned i Helsingland och Gestrikland, ty redan 1642 antog
sig dåvarande hofpredikanten J. Hendrik Scheffer i Gäfle
deras sak. Då Scheffer såsom infödd finne väl förstod
finnarnas språk, företog han resor till finnmarkerna för att
anställa förhör med sina i kristendomens sanningar okun-
nige landsmän. I den till konungen afgifna redogörelsen
från sina iakttagelser under resorna 1693 säger han, att han
»icke annorledes än Johannes Döparen i tre års tid predi-
kat i öknen», och föreslår, att en kapellkyrka skulle upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
