Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNGÅRDEN I VILDMARKEN. 39
sådana skogsbrännare näpsta, men det var nästan alltid
omöjligt att skaffa bevis för deras tilltag. Att finnen, som
var beroende af tillgången på vildt, skulle antända sko-
garna. i närheten af sitt hem för att få bättre bete åt sin
fåtaliga boskap förefaller mindre troligt, ty i sin egenskap
af jägare och gillrare borde han haft mera skada än gagn
däraf. Det är därför sannolikt att, då elden kom lös i
skogarna i närheten af en finnes pörte, orsaken var att söka
i ovarsamhet, då han brände sitt svedjefall. eller ock berodde
det på en ren olyckshändelse.
Att släcka en skogsbrand förekom den tiden troligen
icke, då man ansåg skogen icke hafva annat värde än såsom
betesmark och dessutom trodde, att mera försigkomna furu-
träd icke skadades särdeles mycket af elden. Betet blef
bättre och man lät det därför brinna.
Efter Gäldenlöws-kriget eller fyraårsfejden, som slutade
med freden i Lund 1679 torde svenskarna utmed norska
gränsen för öfrigt icke ägt många män att sända bort för
att släcka en skogsbrand. Sägnen talar ej om någon sådan
i större omfång förr år 1690, då det berättas, att en skogs-
eld om sommaren gick nästan öfver hela Värmland, men
släcktes af regn, sedan den gjort betydande skada, fördärfvat
svedjefall, åker, ängar och bostäder.
* *
*
Långt i väster från Elgeåfjorden vid en ännu namnlös
sjö låg vid denna tid ett finntorp eller om man så vill en
finngård på sluttningen af en skogklädd ås, som så små-
ningom sänkte sig mot sjöns östra sida, där den sköt ut
som ett näs. Detta var skoglöst, något alldeles enastående
i den ändlösa Västerskogen, och hade efter den tidens ber
grepp väl vårdade åkrar. Den vandrare, som kom från
öster och från åsens topp fick syn på denna odling långt
bort i ödemarken, stannade förvånad öfver hvad han såg,
helst då han upptäckte två gårdar, en på norra och en på
södra sidan af näset, och han kunde icke undgå att med
förundran fråga sig själf, hvem som väl kunnat slå sig ned
här i vildmarken så långt bört från bebyggda trakter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
