Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 JÄGMÄSTAREN.
»Nej, om väderleken blir beståndande, vilja vi väl ännu
en gång försöka påträffa dem, men först få vi lof att laga
att ni kommer under tak. Vill ni följa oss till vårt hem?»
»Tack, men det blir svårt att komma dit. Jag vet knap-
past hur det skall kunna ske, emedan det är mig omöjligt
att hoppa dit på ett ben; det skadade kan jag ej stöda på.»
»Få vi styra om med den saken, skall ni vara i vårt bem
i Västerskogen innan midnatt, så vidt Gud vill,» svarade
Pavo förtröstanstullt.
»Gör som ni vilja. Kan ni hjälpa mig, blir jag eder
tacksam.»
Matti och Pavo talades vid på sitt språk, och därpå
aflägsnade de sig från främlingen. Pavo återvände dock
snart och gjorde upp en eld så nära den skadade mannen,
att han kunde värma sig, och därpå började han att med
knif och yxa bearbeta några afbuggna träbitar. Ett par
timmar därefter infann sig äfven Matti, som nu hade hnun-
darna bundna och bar björnhuden på sin rygg. Till Pavo
kastade han ett par björkvidjor, hvilka denne genast lade
nära elden, hvarefter båda finnarna hjälptes åt att vrida
dem och därmed sammanbinda de af Pavo förfärdigade trä-
styckena. Af dem och vidjorna blef snart en bärstol, en
sådan som finnarna bruka för att fortskaffa tyngre saker,
och vid denna syn for ett gladt leende öfver främlingens
ansikte, — »Ni tänka bära mig,» sade han, »det blir eder nog
ett drygt arbete, om det ens gär.» — » Det går nog,» svarade
den kraftfulle Matti, »jag tänker, att både Pavo och jag
burit lika tunga bördor förut. Här har jag något, som vi
dock skola smaka på och hämta krafter af först.» och där-
med frawmtog han några väldiga skifvor af björnens ena
skinka och lade dem i den vid alla skogsfärder medförda
plåtpannan, en produkt af hans egna väldiga och smides-
kunniga händer. På ett stycke bark räckte han sedan främ-
lingen de stekta björnköttsskifvorna jämte några bitar ännu
mjukt rågbröd. »Förse eder,» uppmanade han, i det han för
ovanlighetens skull lyfte på sin lufva, en artighet, som han
icke utöfvat, sedan den tid, då ban deltog i kriget.
Åter tög ett godt leende öfver främlingens ansikte,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
