Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PÅ SJUKBÄDDEN. 55
Jag har träffat på de finska män, som under ofreden gjorde
öfverheten så många viktiga tjänster; nu minnes jag äfven
deras namn. Det är besynnerligt, att svenskarna i min
bygd ej känna till dem, ty i så fall skulle jag säkert hört
talas om dem; besynnerligt är det också, att dessa män,
som icke bo mer än en dryg dagsresa från mig, icke någon-
sin besökt mina trakter, och att jag själf aldrig förr på-
träffat dem under jakterna. Jag undrar just hvilken socken
de tillhöra!»
Längre i sina tankar kom främlingen icke, ty helt oför-
modadt såg han genom den öppna dörren icke mindre än
fem män komma gående med bördor på sina krökta ryggar,
bössor i händerna och åtföljda af flera hundar, bland hvilka
han igenkände sin egen duktiga »Kämpe». Helt ofrivilligt
utstötte han vid denna syn en gäll hvissling, och ögonblickli-
gen var hans hund hos honom och hälsade sin husbonde
med höga glädjehopp, under det han emottog sin herres
smekningar.
De kommande skogsmännen nedlade sina bördor utan-
för dörren, där de snart välkomnades af finntorpets öfriga
invånare, de båda kvinnorna och den gamle Moilainen, som
af hänsyn för gästen tagit sin bostad i det andra pörtet.
Jägarna anropades vänligt af den sårade främlingen,
och Pavo kom strax in och lyckönskade honom till hans
förbättring. Jakten hade varit besvärlig, berättade han, ty de
små björnarna hade dragit långt bort i marken, innan jägarna
hunno fatt dem, men sedan hade allt afiupit bra och raskt.
Hundarna hade förmått hålla den ena björnen, tills jägarna
hunno infinna sig och dödade den, och den andra, som hade
gått upp i en fura för att freda sig, hade Pavos unga son
Matts, som först nådde fram, lyckats nedskjuta. De hade
dock nu kommit långt från det ställe, där modern blifvit
fälld, och med hennes ungar, som voro stora nog, på sina
ryggar hade jägarna icke kunnat gå så fort. Nu hade de
dock hälften af den stora björnens kött jämte huden hemma,
hvilket var lyckligt, ty det såg ut att snart blifva omslag
i väderleken, hvarför några af männen genast måste åter-
vända för att afbämta återstoden af den stora björnen.
Främlingen insåg, att finnarna hade det arbetsamt nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
