Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 KÖNUNGENS BREF.
omkring densamma, hvarpå veden antändes och ny pålades,
tills stenen blef het och brännande. Då kastades glöden undan
i hast, hvarpå tillreds varande vatten hälldes öfver stenen,
som då splittrades i skärfvor. På detta sätt fortfor man,
tills stenen förintades eller blef så liten, att man kunde
föra den bort från åkern.
Den efterlängtade våren gaf finnarna styft arbete, som
fortfor hela sommaren och hösten, tills marken frös och snön
kom. Då fingo de från aflägsna svedjor, ängs- och skogs-
slogar draga hem det foder, de förmått bärga under den
blidare årstiden, och så vidtog jakten på större djur. Finnen
eller skogstorparen, som ville och måste arbeta för de sina,
hade ingen fritid, fastän han själf räknade jakten och fisket
som en förströelse.
Våra finnar i Västerskogen förde ett lika mödosamt lif
som sina stamförvanter och de svenskar, som slagit sig ned
i skogarna. Under arbete förgick således sommaren efter
den stora skogsbranden år 1690, och hösten gjorde sitt in-
träde, då de en dag öfverraskades af att unga Matts infann
sig hos dem, åtföljd af jägmästarens hund, och med alla
tecken till glädje hälsade far, mor och hemmavarande
vänner,
»Vi väntade dig ej så fort hem,» sade Gretti, »men
välkommen är du. Det har varit tomt efter dig, och vi
hafva saknat dig mycket» — »Jägmästarens liksom min
mening var icke, att jag så snart skulle återkomma,» sva-
rade Matts. »Det har händt en stor olycka! Då vi för några
veckor sedan kommo hem och gladde oss åt att få hyvila i
ro, tills jakttiden började, blef jägmästaren sjuk, till att
börja med icke så svårt, men han blef värre Ju längre tiden led.
’Matts,’ sade han en dag, ’jag tänkte att vi båda skulle
ha gått öfver till de dina i höst, ty jag ville, att du skulle
följa mig allt framgent på mina vandringar, men det är
slut med dem nu. Jag kommer aldrig mera till skogen.
Du får gå ensam till ditt hem och lefva där dina återstående
dagar. Jag hade tänkt mig något annat för dig än att i
enslighet och obemärkthet tillbringa ditt lif i vildmarken,
men det kan kanske vara lika bra som något annat, du
liksom hela din stam har gåfvor för detta lefnadssätt. Då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
