Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MED KARL XII I RYSSLAND. 125
tyckte det var dumt, att de ej togo dig med, och tänkte,
att jag nog skulle få det bättre än du därhemma i skogen.
Några dagar därefter, då vi kommo ut på hafvet, där
vågorna gingo så höga som hus, och där jag och mina
kamrater voro höppackade i det mörka och kvafva skepps-
rummet, fick jag andra tankar. Jag var så förbi, att jag
icke trodde, att jag skulle kunna lefva många timmar till.
Jag tänkte, att jag aldrig skulle komma i land mera, men
så upphörde en dag vågorna att dunka emot fartygets sida,
där jag låg, och om en timme eller så låg skeppet stilla.
Då befalldes vi att genast gå upp på däck. Att jag skulle
kunna komma dit, ansåg jag alldeles omöjligt, tills en af
kamraterna, som varit lika sjuk som jag, började krypa en
bit och därpå reste sig upp. Då tyckte jag, att äfven jag
kunde försöka. Hur det var, nådde jag fram till trappan och
tog tag i ledstängerna, och då jag fick känna den friska
vinden, som blåste ned genom luckan, blef jag strax frisk
igen. Fastän jag både den dagen och den därpå följande
raglade till allt emellanåt, så kände jag icke vidare till
någon sjukdom. Inom mig själf gjorde jag dock det löftet
att aldrig mer ge mig ut på hafvet, förr vill jag gå hun-
dratals mil än åter komma dit.
De första dagarna, efter det vi kommit i land vid en
stad, som hette Pernau, voro bråkiga och arbetsamma,
innan vi fingo allt från skeppen; men bra gick det, och
glad var jag, ty här träffade jag tillsammans med flere fin-
nar, som varit med på andra fartyg. Alltjämt kommo nya
skepp hemifrån, som medförde folk, och hvad vi för öfrigt
behöfde, men icke förty blef tiden lång för oss, som först
hade anländt, och ledsamt tyckte vi det var, att konungen
rest sin väg.
Jag sade just en dag till en af mina kamrater, att nu
hade konungen visst slutit fred med ryssarna, efter som det
drog så långt ut på tiden, då det kom en karl, som berät-
tade, att nu var konungen här igen, och nu skulle vi få
gå mot fienden. HEja, bvilket lif det blef! Där slogs på
pukor och blåstes i trumpeter, så att vi hoppade af glädje.
Den blef dock ej långvarig, ty dag efter dag fingo vi sedan
marschera i regn, snöslask och dy, tills vi hunno fram till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
