Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BLAND ZIGENARE. 133
nämnde dem dock med ett annat namn, som jag likväl glömt.
Där fanns endast tre män, men flera kvinnor och barn.
För en sådan flock blefvo vi ej rädda, då vi voro i skogen,
utan gingo fram till dem. Tarwen sade, att vi vore ute och letade
efter förkomna hästar och saknade mat, samt att vi gärna
ville betala, om vi blott finge något att äta. Både karlarna
och kvinnorna skrattade åt oss och pekade på våra byxor,
ty dem hade vi kvar, sedan vi tjänade kungen. Mat skulle
vi dock få, om vi blott gåfvo oss ro en stund. Hade vi
dagen förut önskat, att vi skulle äga en lammunge, så fingo
vi nu ett helt får, som den gamla käringen redan hade på
elden, och att vi åto, det kan ni lita på.
Folket vi träffat var vänligt emot oss och sade, att vi
gärna kunde följa med till en större stad, som ryssarna
höllo på att bygga vid hafvet; ville vi ej] detta, kunde vi
följa dem en dag eller så, ty så lång tid åtgick för att
komma fram till den närmaste, bebyggda orten. Vi behöfde alls
icke vara rädda för dem, ty de förstodo nog, att vi voro för-
rymda fångar, som ämnade sig till sitt hemland igen, och
detta ansågo de vara rätt, hvarför de hvarken ville hindra
eller förråda oss.
»Ni äro finnar,» slutade den äldste af männen, »och
dem känner jag som ett godt och duktigt folk.» Då vi hörde
detta, blefvo vi meddelsammare och anförtrodde honom vår
nöd och svårigheten att genom skog och vatten kunna komma
åter till hembygden. Utan gevär och ammunition ansåg han
detta nästan ogörligt, ty ju närmare vi kommo norden och
grannskapet till Finland, desto längre blef vägen genom
skogarna, ty det var där långt emellan bebyggda platser,
vid hvilka vi kunde finna bistånd. Ägde vi blott penningar,
så vore det möjligt, att vi kunde skaffa oss en bössa, fastän
folket i Ryssland icke fick innehafva sådana; i smyg hade
dock en och annan ett gevär, ehuru de voro svåra att
åtkomma.
Vi svarade, att vi icke alldeles saknade penningar, och
till bevis därpå visade jag gubben min pung. Då blef han
ifrig och ville veta, huru mycket den ungefär innehöll.
»Vill ni följa mig en dag framåt skogen, kan jag möj-
ligen skaffa ede’ en bössa för hvad ni äga,» sade han, sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
