Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMMA I FINLAND. 135
Den handeln går nog icke, tänkte jag, men den gången
tog jag dock fel, ty fyra dagar därefter kom mannen med-
förande ännu en bössa till oss i skogen, där vi lågo och
väntade på honom, och vi hade nu det vi så mycket hade
åstundat.
Huro Tarwen bekommit den dyrbara bilden, hade jag
svårt att förstå, men på min fråga berättade han, att han
tagit den från en polsk präst, som han fört i fängelse.
Prästen hade velat gömma den, men som det var tillsagt,
att fången skulle fråntagas hvad han ägde, hade Tarwen
bemäktigat sig bilden, och då han tyckte den kunde vara
rolig att ha, stoppade han den på sig och glömde den sedan,
tills han var långt från Polen. Sedan hade han förstått, att
den var dyrbar, hvarför han fortfarande hade behållit den.
Men huru han så väl kunnat dölja den för både ryssarna
och mig, det förstår jag ej ännu i dag.
Ni kan nog tänka eder huru glada och trygga vi kände
oss, då vi hade hvarsin bössa, knifvar, yxor och fullt med
ammunition. Dock visste vi, att vi ännu icke kommit från
alla faror, och detta fingo vi nog erfara mer än en gäng,
innan vi hunno till Karelen.
Skulle jag berätta om allt: huru vi färdades öfver land
och vatten, huru vi ett par gånger slogos på rena allvaret
och sedan fingo i veckor ligga 1i skogen för att hela
våra sår och samla mat för vidare marscher, så blef det
icke slut i dag. Nog af, vi kommo icke till Finland, förr
än snön låg djup, och där fingo vi veta, att ryssarna härjat
grymt på flera ställen, men sedan mot vintern dragit sig
tillbaka för att återvända, då våren kom.
Tarwens hem var öde, då vi kommo dit. Husen voro
brända, och där stodo vi nu under bar himmel, där vi vän-
tat att finna skydd öfver vintern och få hvila efter de mödor
vi utstått. Jag sade Tarwen, att jag var ängslig för fram-
tiden, men han svarade då, att det nog blefve någon råd för
oss, ty icke trodde han, att hans far hade låtit öfverraska
sig af ryssarna utan på något sätt räddat sig och de sina.
»Sätt dig, Per,» slutade han, »så skall jag gå bort för att
se efter, huru det står till i gömnman vår.» Länge var han
icke borta, och då han återkom, höll han upp ett torkadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
