Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 PERS ÄFVENTYR.
—— »Asch,» svarade denne, »ha vi redt oss förr, så göra vi det
nog nu med. Titta på Oinonen och Matts!» Då jag, som
fortfarande satt vid årorna, vände på hufvudet, fick jag se
kamraterna vada i vattnet ända till axlarna. Matts drog och
Oinonen sköt på, och som forsen ej bildade något högt fall samt
blott hade föga sluttning, förmådde de ganska hastigt föra båten
uppför strömmen. Naturligtvis gjorde vi på samma sätt.
Oinonen måtte hafva känt väl till denna ström och redan
många gånger följt dess grundare ställen, ty ingen enda
gång förlorade han fotfäste, och som vi noga följde houom,
gick det bra äfven för oss.
Så snart vi hunnit ofvan forsen, blef älfven lugn igen,
så att vi åter kunde taga till årorna. Något längre fram
gjorde den en bukt mot söder samt därpå en mot öster och
norr. »Nu är det ej längre svårt att ro emot en bit,» ro-
pade Oinonen till mig, sedan vi hunnit fram till första
kröken. »Du får stanna här, Per, och se efter om ryssarna
draga sina båtar uppför forsen. Göra de detta, så är det
bäst att du går öfver åsarna mot nordväst, där du sedan
möter oss. Stränderna äro där ganska skogfria, så att du
ser våra båtar på tämligen långt afstånd. Komma vi före
dig, kasta vi en granbuske i älfven, och af den kan du se,
att vi farit förbi det ställe, där du kommer fram.» Oinonen
var mera erfaren i skogen än både Tarwen och jag trodde,
ty hans förslag var just detsamma, vi själfva skulle hafva
gjort, om vi hade känt trakten lika bra som han.
Jag tog min bössa och yxan och var just färdig att be-
gifva mig i väg, då en hund plötsligen kom rusande efter
stranden och uppgaf ett svagt glädjetjut, i det han störtade
1 Matts” båt och började vänslas mot honom. >Rakki,» hörde
jag fickan säga, »hur i alla dagar har du kunnat finna
oss? Du kom in ej i vår båt, då vi voro tvungna att ro
ifrån dig.»
Rakki! Jag blef så glad att jag hoppade till. Min egen
Lilla Rakki, som knappast hade ögon, då jag lämnade hem-
met. »Rakkil> ropade jag, kanske alldeles för högljudt i
betraktande af ryssarnas närhet, men han lyssnade icke till
mig, och det var ju ej heller gärna möjligt, att han kunde
känna igen mig, då jag varit borta så länge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
