Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUGAN I VILDMARKEN. 187
Jag ämnade föreslå att vi skulle rasta, då ett gladt
utrop undföll Valborg. »Se!» sade hon och pekade mot norr.
Hvarken Matts eller jag sågo annat än skog och buskmark,
men från sin upphöjda plats på hästryggen hade flickan
upptäckt odlad mark och hus, hvilka, då vi kommit litet
längre fram, äfven Matts och jag varseblefvo. Tanken på
rast var försvunnen, och med långa steg skyndade Rakki
och jag förut. En half timme därefter hade jag samman-
träffat med människor,
De voro förvånade, då de hörde, att vi öfver vildmarken
kommit till deras bem, och de visade oss all den välvilja
och gästfrihet, de i sin fattigdom kunde. Man bad oss
stanna och hvila upp oss. Här vid deras flod — en ansenlig
sådan strömmade fram vid gränsen af deras ägor — kunde
vi vara trygga, det gick många år om innan främmande vid
denna årstid visade sig vid deras pörte; vi kunde därför
hvila i lugn och ro.
Vårt värdfolk var ett äldre par jämte en fullvuxen
dotter. På kvällen, sade de, skulle ett par unga karlar
komma hem, och af dem kunde vi få veta hvartåt vår kosa
bäst borde ställas, De voro skyttar och ströfvade vida om-
kring i markerna.
Det hade icke undgått hvarken mig eller Matts, att
Valborg, hvilken under sista veckorna blifvit så brunstekt,
att hon såg ut, som hon hade hängt i röken för att torkas,
äfven hade magrat och blifvit mera tystlåten, samt att hon,
så snart vi stannade för att pusta eller då vi lade oss om
kvällarna, ögonblickligen somnade.
Därtill hade vi svårt att få henne vaken på morgnarna.
Hvad detta betydde, visste vi allt för väl. Det beredde oss
därför en stor glädje, då vi slutligen påträffade ett så un-
dangömdt och tryggt ställe som detta, där vi ombådos stanna
för att hvila ut. Vi beslöto naturligtvis att begagna oss
af tillfället, och sedan vi släppt våra hästar på bete, började
vi samspråka med vårt värdfolk och frågade då, i hvad mån
vi af dem kunde erhålla hjälp för vår fortsatta resa.
Svaret blef, att vi fingo vara nöjda med hvad som fanns,
det vill säga med fisk, mjölk och ost, något annat ägde de
icke. Fisken kunde vi fånga oss själfva, och blefve väder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
