Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN NY RESKAMRAT. 189
drat icke allenast vid sjö- och hafsstränderna, utan äfven
hemsökt deras grannar några mil längre ned vid floden.
En man hade gått dit för att spana, och under tiden gjorde
de sig i ordning att vid hans återkomst skyndsamt kunna
rädda en del af sitt bohag jämte sig själfva. Sina kreatur
hade de redan fört bort ett stycke från gården. Bistå oss
med något annat än mjölk och ost kunde de icke, och här
liksom på förra stället vi varit, rådde de oss att stanna
kvar för att fiska.
Vi beslöto dock att genast fortsätta vår resa äfven med
risk att komma i närheten af fienden. Jag erbjöd mig att,
åtföljd af Rakki, gå ett stycke iförväg, för att, om jag vars-
nade några ryssar, kunna varna mitt ressällskap, så att de
kunde vika af från älfven och gå in i skogen, dit fienden
icke skulle följa oss.
Utan äfventyr nådde vi nästa bygge, där vi rmottogo
den glädjande underrättelsen, att ryssarna åter vändt om.
Hade det varit oss möjligt, skulle vi nu genast fortsatt vår
resa mot norr, men då vi icke heller här kunde erhålla
hvad vi nödvändigt behöfde för att fortfarande färdas genom
vildmarken, måste vi följa floden mot väster. Fastän vi
passerat flera gårdar, hade Heijki icke kunnat fylla sitt be-
hof af salt, för hvilket ändamål han företagit den långa
vandringen, hvarför han alltjämt åtföljde oss.
Som vi voro alldeles utan lifsmedel, nödgades vi att
åter stanna hos de fattiga människor, vi påträffat, för att
på nytt fiska och torka så mycket af vår fångst, att vi kunde
fortsätta resan. Den torra fisken tjänade oss till bröd,
hvilket var desto nödvändigare, som vi börjat tröttna på
fågel och småvildt, då vi voro tvungna att förtära dem utan salt.
Man sade oss, att vi, om vi fortfarande följde Iijoki, vis-
serligen skulle anträffa bebyggda ställen, men knappast män-
niskor, ty dessa senare hade sannolikt öfvergifvit sina hem,
hvilka delvis voro brända af ryssarna, och dit folket fruk-
tade att återvända, då de ännu icke kunde vara säkra för
fiendens ströfkårer. |
Det såg således rätt bekymmersamt ut för oss. Emel-
lertid måste vi framåt, och på jämförelsevis goda vägar fort-
satte vi vår färd, alltjämt med Iijoki i sikte, tills vi ändt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
