Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PINGSTDAGENS HÖGMÄSSA. 55
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna,
som räcker året om.
Så sjöng en af de forna innehafvarne af mitt nuvarande
herdekall på Östersjöns gröna ö, och så är det i sanning.
Alla dagar året om bevisar Gud på oss sin faderliga godhet,
såsom en trofast skapare, hvilken »vill oss nära och fröjda
på en gång» Men han icke blott uppehåller och rikligen
försörjer oss alla, han jämväl beskärmar och bevarar de sina
för skada, farlighet och allt ondt. Och denna hulda
omviårdnad, som vi utan all vår förskyllan eller värdighet åtnjuta,
har sin högsta yttring, sitt största vittnesbörd däri, att Gud
sände sin Son i världen, icke för att döma världen utan på
det att världen skulle varda frälst genom honom. Därför
kunna vi i dag med lust och gamman fira pingst, emedan —-
vi tillförne fått fira jul.
Men hade icke den i världen komne Sonen fullbordat sin
Faders kärleksvilja, så vore det likväl icke värdt för
människan att lefva. Utan återlösningen i hans dyra blod vore vi
de eländigaste af alla skapade varelser. Hvarken djur eller
växter, hvarken fåglarna under himmelen eller blomstren på
marken, hafva någon annan fortvaro än släktets eller artens;
de uppstå i nya gestalter, hvarje gång det å nyo varder vår.
Därför fröjdas all naturen, när våren återvänder med ny sol
och värme, med nytt ljus och lif. Men människan, hon bär
döden inom sig, både lekamligen och andligen, hvadan det för
henne gifves allenast sorg, fruktan, väntan, sedan en gång
samvetet blifvit rätt väckt till besinning af att hvarje hennes
steg, hela naturen må för öfrigt andas idel lif och glädje,
för närmare döden och domen. Dock lofvad vare Gud, en
finnes bland människors barn, hvilken kunde om sig säga:
Jag har hållit min Faders bud och förblifver i hans kärlek»,
och som är människovänlig nog att vilja, det hans glädje må
tillika blifva och förblifva i oss och vår glädje sålunda varda
fullkomnad. Medlet därtill antyder han ock strax med de
orden: »Ingen har större kärlek än den, att man låter sitt
lif för sina vänner.» Och kommer då ditt oroliga hjärta fram
med den invändningen, att detta kan icke gälla dig, enär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
