Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FALLNAS MINNE. 107
XIX.
De fallnas minne.
I sällskap med 125 ev.-lutherska bröder anträdde jag
måndagen den 28 maj på extratåg åter resan till Chicago,
hvilken för mig fick ett särskildt intresse därigenom, att den
äfven omslöt en del af Förenta staternas Grafsmyckningsdag,
tillika benämnd De fallnas minne, den 30 maj, hvarunder
minnet af nationens hjältar hedras på ett särdeles vackert,
ja för oss svenskar i Sverige lärorikt sätt. Kärt var för mig
såsom svensk att höra af flera till annan nationalitet hörande
amerikaner talas om svenskarnes utmärkta mod och
fosterländska offervillighet, visade under det stora
slafbefrielsekriget 1861—1865. Generalerna lära ock ha samfäldt satt
dem mycket högt både såsom krigare och patrioter. I förra
afseendet känna vi ju ock redan tillförne ett och annat,
men i det senare kan jag icke neka mig att nämna ett enda
litet, karakteristiskt drag.
Kort före de afgörande segrar, som medföljde
Petersburgs och Richmonds fall, då å ömse sidor de materiella
tillgångarna voro hårdt tagna i anspråk likaväl som folkets
personliga krafter, infann sig en af ålder böjd gråhårsman
hos general Grant med begäran att få tjäna frihetens sak,
för hvilken samtliga hans söner med ära stupat. Förvånad
frågade generalen, om den gamle kunde tilltro sig att ännu
föra vapen. »Så narraktig är jag icke», svarade han, »men
jag har sålt mina oxar; ty, som mor sade, våra döttrar kunna
ju jämte mig draga lasset (såsom på Engelbrekts tid i Sverige
säges ha skett, änskönt icke frivilligt utan af tvång). Oxarna
voro rätt bra, men det är ondt om penningar i landet. Se här
allt, hvad vi kunde få för dem! Det är icke mycket, men tag
emot det ändå, och Gud kan väl låta välsignelse komma äfven
af det lilla.> Och det bästa af allt var att, när den store
fältherren efter någon tvekan beslutit sig att emottaga de på
bordet framför honom lagda penningarna och nu sporde om
mannens namn, så — var han försvunnen; och de
kringstående kunde blott upplysa, att det varit en svensk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
