Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 BESÖKET I BURLINGTON.
och förmådde icke fullända? Eller hvilken konung, som går att i
krig sammandrabba med en annan konung, sätter sig icke först ned
och öfverlägger, om han förmår att med tio tusen möta den som
kommer emot honom med tjugu tusen? Annars, medan denne ännu
är långt borta, sänder han budskap till honom och underhandlar
om fred. Sammalunda hvar och en af eder, som icke försakar
allt hvad han äger, han kan icke vara min lärjunge. Saltet är
godt; men om saltet mister sin sälta, hvarmed skall det återställas?
Det är tjänligt hvarken för jorden eller gödselhögen; man kastar
ut det. Den som har öron till att höra, han höre.
Till ingångsspråk hade jag valt Dan. 5,27, i samband
hvarmed den ledande grundtanken blef:
Hvad som fordras, för att vi, då Herren Gud väger oss
på sin våg, icke skola befinnas alltför lätta.
Om någon kommer till mig, så börjar Jesus sitt tal till
det myckna folket, som gick med honom; samma sak, som
han, fortskridande från den yttre anslutningen till den inre,
omedelbart därefter betecknar med att vara hans lärjungar.
Och hvad som härför fordras är i första rummet att kata
sin fader och moder och hustru och barn och bröder och
systrar och därtill äfven sitt eget lif. Äfven om icke dagens
epistel (1 Joh. 3,,3—8) liksom i förväg afskurit möjligheten
till hvarje missförstånd rörande betydelsen af detta hat, så
skulle de anförda slutorden utgöra ett tillräckligt skydd
däremot. Det är den naturliga själfviskheten, för hvilken en blott
och bart naturlig släktkärlek allenast erbjuder ett vidgadt
fält, som först af allt måste bort, för att en sannskyldig
anslutning till Jesus skall kunna ske. Redan i och med detta
kraf lägges själen på den gudomliga rättfärdighetens våg,
hvarvid det gäller, hvad eller rättare hvem — ty kärleken
är alltid, djupare sedt, af personlig art — du älskar. Men
till det krafvet, den oundgängliga förutsättningen, att din
kärlek fått ett öfver naturen varande föremål, träder detta
andra, än svårare, som blir det förras rätta pröfvosten: Hvilken
som icke bär sitt kors och följer efter mig, han kan icke vara
min lärjunge. Lidandets, det själiska, icke mindre än det
kroppsliga, smärtans och smälekens tecken är korset. Huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
