Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESÖKET I BURLINGTON. 187
Mitt samtal med barnen något senare på dagen rörde
sig kring den för oss äldre välbekanta vackra legenden om
Den helige Kristoforus (=Kristusbäraren).
Barnens nordiska håg visade sig ifrån början, då de hörde,
att sagans hjälte icke ville tjäna någon annan herre än den,
som icke fruktade för någon i hela världen. Steg för steg
växte under fortgången deras intresse, allt eftersom den
hugstore ynglingen tog tjänst hos den ene eller andre af
dem, han trodde vara utan fruktan, till dess han, besviken i
sitt hopp på alla andra håll, började söka honom, inför hvilkens
segertecken, korset, själfve mörkrets förste ryggade förskräckt
tillbaka. Men intresset nådde sin höjd och tog ljufligt rörande
uttryck, då den späda barnarösten en afton kallade den
numera åldrade kristussökaren att komma för att bära den
lille, som hördes ropa på hjälp, öfver den svallande, brusande
floden. Med nöd hunnen fram med sin dyrbara börda, säger
.den gamle: »Det kändes, då jag bar dig, som hade jag burit
hela världen»; och får till svar:
Den tyngd ej all världens Herre blott var,
men äfven all världens synder du bar:
den bördan på mig har jag tagit.
Du undrar? — I mig kungars konung du ser.
Och därpå ett tecken, en pant jag dig ger:
din staf sätt i jorden; då morgonen ler,
så bär han båd’ blommor och frukter.
Att ock så skulle ske, därpå tviflade ingen af de små
-åhörarne, men alla gladdes icke dess mindre outsägligt, och
.deras ögon lyste af fröjd, då de vid berättelsens slut med
barnasinnets öppna inre blick sågo palmen vaja för vinden,
med grenarna tyngda af de skönaste dadlar. Och hur roligt att
få höra, det vi alla voro sådana kristusbärare, ja, att äfven vårt
namn såsom kristna i själfva verket ägde samma höga bety-
.delse, hvarför vi ock hade skäl att med tanken på vårt heliga
.döpelseförbund instämma i den fromme gubbens afskedsord:
I lif och död jag blott ez konung lyder,
jag honom sökt, jag honom funnit har.
Och för hans ära vill jag gå att kämpa,
till dess han mig med segerns krans har krönt.
O starke Herre Krist, då bär du anden,
:som här bar dig, igen till andra stranden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
