Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONENS STORA MÄRKELSEDAG. 223
att böja sig ned och skrifva med fingret på jorden, hvarvid
tanken lätteligen föres till dessa ord af den profeten, som
var en föregångare till smärtornas man: »Herre, du är Israels
hopp; alla de, som dig förlåta, måste till skam varda, och
de affälliga måste på jorden skrifna varda, ty de öfvergifva
Herren, som är en lefvande vattukälla.> Denna kvinna,
sådan hon är, kan icke hafva sitt namn skrifvet i himmeln;
hennes lott är densamma som jordens, hvilken förgås med
allt hvad däruppå är, till dess hon får sitt namn skrifvet i
den lifvets bok, som just nu ligger för henne uppslagen.
Men dessförinnan skall hon höra ur hans egen mun såsom
ett varsel af Lammets vrede bekräftadt det af anklagarne
anförda domsordet. Han var ju icke kommen att upplösa
lagen eller profeterna; nej »hvilken som upplöser ett af dessa
minsta bud och lärer människorna så, han skall kallas minst
i himmelriket; men hvilken som håller och lärer, han skall
kallas stor i himmelriket». När de nu vidblefvo attfråga
honom, reste han sig upp, icke för att upphäfva, utan till att
erkänna och bestyrka hvad Moses i lagen bjudit: det är
rätt, att hon stenas; blott — att de, hvilka själfvilligt åtaga
sig att utföra denna dom, jämväl för egen del besinna,
huruvida de själfva äro därtill skickade.
Vidare barmhärtigheten enligt v. g9—112, där gudomligt
förbarmande af den heliga kärleken öfvas, närmast mot de
sig själfva dömande skriftlärda och fariséerna men framför
allt mot den fallna kvinnan, som stod där kvar lämnad allena
med Jesus. Har syndaren låtit sig i samvetet af domen rätt
drabbas, så att han ansikte mot ansikte med Gud känt icke
blott skammen, nesan, vanäran af att hafva förfelat sitt
väsens bestämmelse, sin höga kallelse såsom människa, utan
än mer af att hafva brutit, åsidosatt och kränkt Guds
oföränderliga lag, hans eviga rättfärdighets bud och rätter samt
därmed åsamkat sig en fruktansvärd skuld mot Herren vår
Gud själf, med innerlig sorg och förskräckelse erkänt sig
rättvisligen lifdömd, och dymedelst fått bruten lusten till
själfva synden, från hvilken han vänder sig med afsky bort,
sträckande sig allenast efter nåd och frälsning, då, då är tiden
inne för den ljufliga nåds- och fridsförkunnelsen från Jesu
mun: Icke heller dömer jag dig.
von Schéele, Hemlandstoner. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
