Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litet historia - 6. Invandringsväg och bostäder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INVANDRINGSVÄG OCH BOSTÄDER. 37
och slutligen genom tålamod och fördragsamhet tilltvingat
sig aktning af sina landsmän.
Det är dessa sagor jag nu går att för allmänheten be-
rätta, hopfogade af de berättelser som fortlefva i mitt minne.
Det undgick mig ej, att finnarne vid förtäljandet af
sina sagor, dels helt lätt halkade öfver en del detaljer, dels
alldeles icke berörde dem. Detta gaf mig anledning fråga
en och annan, om de kände till, hvar de första finnarne
begrofvo sina döde. Nej, det visste de icke, men trodde
väl, att de då som nu fraktade dem till kyrkorna.
Anledningen till min fråga var, att jag hört en saga
om att en son skulle begagnat sin fars lik som åtel för att
dermed locka vargar. Saken föreföll mig onaturlig och otro-
lig, men förde mig på den tanken att, då det vissa års-
tider, särskildt sommaren, var absolut omöjligt att frakta
ett lik till den många mil aflägsna kyrkan, då en stor del
af finnarne saknade dragare, vägar och broar, utforska,
om åtminstone de första inflyttade finnarne brukade be-
grafva sina döde i närheten af hemmet, och om de i så
fall på något sätt utmärkte dessa platser.
Jag märkte, att en och annan af mina frågor besvä-
rade dem, och fick ofta till svar, att de ej hört talas om
annat än de döde vintertid, om ej förr, fraktades till kyr-
korna; men de finnar som svenskarne slogo ihjäl, »dem
grof de ned der de föllo», och kunde uppvisa ställen der
sådant skett. ä
Till någon visshet om saken kom jag aldrig, men håller
det för troligt, att finnarne i följd af omständigheterna
ibland nödgades nedgräfva sina döde i närheten af den plats
der de aflidit.
Döden ansågs af finnarne, liksom andra praktiska folk,
för något så naturligt, något som så visst måste inträffa, att
då det skedde de dervid fäste långt mindre vigt än folket
i mer bebodda trakter. Också hörde man ej talas om
några större begrafningar eller folksamlingar vid någon
finnes frånfälle.
Ett tämligen färskt exempel på denna finnarnes lik-
giltighet tilldrog sig i Dalarnes Elfdal i slutet af 1870-talet
och meddelades mig omedelbart derpå af kronoskogvaktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
