Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 5. Peckas äfventyr på björnjagt. Bäfverfångst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
sköt, och då fick hon se honom. Väl att våra kulor dödade
henne, eljes hade det nog gått illa för Pecka; men nu blir
han snart bra. Jag går nu hem 1i natt, och i morgon tidigt
är jag här och har Lissu med; hon förstår bra att sköta
sår. Se väl till Pecka; adjö med dig!»
Anti fick den natten ingen ro. Pecka jämrade sig
emellanåt, men vaknade icke; blott en gång bad han om
vatten och somnade derpå igen.
Solens strålar genomträngde de täta grenarne på hundra-
åriga granar, mellan hvilka jägarne lagt sin eld, luften blef
varm, och myggorna dansade omkring den sofvande Pecka.
"Anti kände sig lugnare, ty hans vän kvidde ej längre, utan
sof stilla. Sjelf kände han sig uttröttad och nära att falla
i sömn, men då prasslade det i svåret, grenarne undanböj-
des, och der stodo fader Daniel och mor Lissu. Utför bådas
ansigten flöto bäckar af svett. Lissus blickar sökte Pecka,
men ljusnade strax. »Var ej orolig, Anti, här är ingen
fara,» sade hon gladt. »Här är bot för ondt! Mjölk här,»
sade hon och framvisade en af näfver gjord burk; »bot här,»
och upptog en af grankåda och elgfett sammanknådad deg.
Det var allt plåster som dugde att lappa finnkött med,
skrattade hon. »Bort med all oro! Låt gossen sofva, och nu
på med grytan, ty vi hafva sprungit i kapp hit utan frukost.»
Det var tillräckligt med gudsgåfvor kvar i grytan sedan
föregående dag och friskt vatten i den närbelägna bäcken.
Sådant är sötebrödsdagar för finnen. Också var sinnesstäm-
ningen den bästa, då karlarne med Lissus hjelp satte gillret
i ordning. De pratade och glammade gladt och hoppades,
att någon mer björn skulle finna vägen till gillret, innan
de lade sig till ro för vintern.
Då de återkommo till elden, var Pecka vaken och sade
sig god att gå hem till torpet. Han ville gerna låta Lissu
se om sina sår.
Ingen motsade honom, men sedan Lissu tvättat såren
och pålagt sitt plåster, somnade han igen och blef helt
sakta flyttad på båren. »Han har mist mer blod än jag
trodde,» sade Lissu; »faren varliga med honom och raska
på, så vi komma hem.» Sjelf tog hon karlarnes bössor och
dertill björnhudarne. Äfven under färden sof Pecka och
|
RA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
