Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 6. Vistelsen vid Peckafallet. Lodjursjagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LODJURSJAGT. 81
medelstor fura, gnisslade och såg upp åt furans krona.
Pecka, som var några steg före, förstod hunden och riktade
sina blickar mot trädets grenar.
Hastigt föll hans bössa till axeln, ty, utsträckt på en
gren, låg lodjuret och stirrade ned på hunden. Ögonblicket
derpå small det, och djuret störtade ned till marken. Lifvet
hade försvunnit då hunden kastade sig öfver det. Nu stod
Daniel bredvid Pecka och sade allvarligt till honom: »Kom
ihåg att innan du skjuter ett lodjur i träd aflägsna och
binda hunden. Finnes lif i djuret, skall det skada din
hund, och dermed är jagten slut för den gången. Stilla,
gossar! Håll kvar hunden! Jag vill se till, hvart de andra
djuren gått.» Och dermed gick han en cirkel omkring
platsen och sade vid återkomsten: »Det gamla lodjuret
har gått mot öster, men den andra ungen är uppgången i
ett af träden häromkring; låtom oss söka.
Endast några steg hade våra jägare gått då den spabb-
synte Pecka slog upp med handen och pekade åt ett af
stormen brutet träd: der satt loungen. »Skjuten ej ännu,»
hviskade Daniel, »men hållen er färdiga; jag vill försöka
ett kast med spjutet. Lyckas det, så spara vi ett skott;
men läggen an och sigten på besten; träffar ej spjutet, så
skjut!»
Dermed smög han sig närmare trädet hvari djuret satt,
men då det visade tecken till oro, slungade han genast
spjutet.
Daniel lyckades: spjutet genomborrade loungen. Seg-
lifvadt, som dessa djur äro, sökte det hålla sig kvar i trädet,
men störtade snart till marken, der det med glädje mottogs
af jägarne. »Och nu framåt, gossar, efter den gamla lon!
Följen hunden; jag tar ungarne och kommer efter.»
Hej, Racki! Hurra, hussa! Och så bar det af med
gossarne. Snart hördes hundens skall hetsigt och jemnt.
Efter en stund gick lon nedåt den omnämnda sjön, och här
blef en het strid mellan hunden och henne; men vid gos-
sarnes annalkande tog hon till flykten och vände sig uppåt
berget.
G. Schröder. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
