Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 8. Vid Malmberget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID MALMBERGET. 39
Likafullt voro gossarne vid godt mod och kände sig
lyckliga då de lemnade Malmberget och i Daniels sällskap
återvände till vildmarken. Lika fattiga voro de som förut,
ty deras arbete hade icke inbringat dem annat än ett nöd-
torftigt uppehälle; men deremot hade de vuxit betydligt
och voro nu långa och kraftfulla unga män, Pecka till
och med ovanligt lång. Och så hade de sett mycket, och
voro erfarna uti hvar sitt handtverk. Derpå tänkte de dock
icke mycket; nu skulle de söka reda på sina anhöriga; det
var deras orubbliga föresats.
Med stor tillfredsställelse återfunno de sina bössor och
jagtdon. visserligen litet rostiga och illa medfarna, men
detta kunde de afhjelpa hos Daniel, der han föreslagit och
rådt dem att stanna tills skidföre inträffade.
Det blef glädje i Peckafallet då våra resenärer anlände
dit. Lissu visste: icke hvilka voro mest välkomna, de unga
karlarne eller getterna; Racki deremot hade den saken
alldeles klar för sig; han tjöt i glädjen och ville att börja
med icke lemna ynglingarne någon ro. Barnen, som vuxit
rätt bra, kände icke riktigt igen de långa främlingarne,
utan höllo sig bakom muren tills de första timmarne förlupit.
Peckafallet var sig likt. Odlingen hade icke särdeles
vuxit i omfång; deremot hade sveden tilltagit sedan en hel
del skogsmark genom våda afbränts.
Daniel hade detta år icke haft synnerlig tur och ej
heller kunnat egna mycken tid åt jagt. Sveden hade varit
stor och lång tid åtgått för skörden. En björn hade han
dock fått i sitt giller; men nu borde jagten upptagas med
allvar.
För matmodern hade elgarne största värdet, och Lissu yr-
kade på att karlarne nu skulle ut och försöka sin lycka.
Dertill voro såväl fader Daniel som de unga karlarne mycket
villiga, och med gladt mod drogo de åstad.
Jagten fortgick nu några veckor, och mor Lissu hade
allt skäl att vara belåten med sina jägare. Då snön föll,
var förrådet af kött mer än tillräckligt för årsbehofvet, och
Daniel hade skinn nog för att tillbyta sig andra förnöden-
heter. Man motsåg derför framtiden med gladt mod.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
