Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 19. Renfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RENFJÄLLET. 149
Plötsligt väcktes våra skogsströfvare af ett förfärligt
dån: det dundrade och brakade så att hela klippan skalf.
Det kom allt närmare, och i ett nu var det öfver deras
hufvud. Klipphällen skakade, och så flög stockelden ut i
rymden, medan gnistor och rök fyllde hålan, Lika plötsligt
braket börjat slutade det äfven, och mörker rådde i den
lilla skogsboden, hvilken mnattelden några ögonblick förut
så klart upplyst. »Anti!» ropade Pecka. »Ja,» svarades.
»Är du oskadd?» — >»Ja, helt säkert,» svarade Anti tryggt.
»Hvad i herrans namn var detta för ett spektakel?» —
»Intet spektakel, Anti. Vi kunna skatta oss lyckliga att
vi äro oskadde. Det var ett snöskred som gick öfver oss.
Låt oss få eld, Anti. Jag fruktar vi äro instängda; här
är för mörkt.> Anti hördes trefva omkring sig för att åter-
finna några pertor, och då detta lyckats honom hade han
snart en sådan tänd. Båda reste sig nu. De stodo ett
ögonblick häpna, då Anti utbrast: »Ja, det är som du säger,
Pecka; så sant som jag lefver äro vi i fällan. Men ut skola
vi, det kan du lita på,» och dermed satte han ifrån sig den
blossande pertstickan och rusade emot snöväggen, der han
trängde in sin ena starka axel. Snöväggen gaf efter en
bit; han började då rifva i snön med sina starka händer,
så att den yrde omkring dem. Pecka deremot hade fattat
sin skidstaf och ränt in den i snön så långt den nådde.
Först gjorde snövallen motstånd, men sedan gick stafven
lätt igenom, och han sade: »Lugna dig, Anti! Väggen är
icke tjock. Kom hit och ställ dig på mina axlar; snöväg-
gen är tunn närmast klipphällen; du kan snart genombryta
den.> — »Uj,» sade Anti, i det han pustade hårdt; »den
ger med sig; träng på här, Pecka!» och med detsamma
föll Anti framstupa. »Väg här!» ropade han. »Usch, jag
blef nästan rädd vi skulle få bli här till sol- och sommar-
dag, Pecka,» sade han, i det han kröp baklänges igenom
snögången. »Gudskelof att snöskredet icke kunde stanna
här, utan åkte längre ned i fjället! Det der kunde ha jor-
dat oss, så vi aldrig kommit upp mera.»
»Låtom oss skaffa bort snöväggen, Anti,» sade Pecka,
»och se till att få oss en eld igen.» — »Elden först och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
