Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 24. Den hemske gästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
finnarne vanliga korstecknet. I och med detsamma såg han
ett mörkt föremål och hörde ett väldigt vrålande. Åh, det
kände han igen. Ögonblicket derpå dundrade hans skott,
hvars eko upprepades från ås till ås. Då Pecka, som blifvit
blind af ljusskenet från sin egen bössa, kunde se framför
sig, låg der i dödsryckningar en lurfvig massa. »Gudske-
lof!» sade han, och då tyckte han sig höra att någon bak-
om honom tassade bort.
Pecka stod en stund och begrundade hvad som händt
honom. Då fick han höra raska och tunga steg från någon
som kom springande uppefter stigen. »Hallå!» ropades.
»Här!» svarade Pecka.
»Hvad är här för konstiga tillställningar då du skjuter
i becksvarta natten, Pecka?» — »Ingen fara, kom hit!» Då
Anti fick se björnen och höra af Pecka att han kommit ru-
sande emot honom här så nära gården, stannade han och
sade: »Wappul!»
Man gick hem och underrättade Örjan om hvad som
passerat, och så följdes man åt och drog hem björnen. Då
kom Mattu ut och kastade glödande kol öfver den och sade:
»Den björnen var ’stämd’ på Pecka. Du är ett lyckobarn,»
sade hon, »och det fins blott en här i orten som kan stämma
björn, blott en af den slägten.» — »Wappu!» sade Anti.
Mattu sade intet vidare, men ett stort kors ritade hon så
väl på dörren till pörtet som på ladugården och gethuset.
Det var ett gammalt bepröfvadt medel mot trolldom.
Vintern trädde åter in med köld och spårsnö. Våra
unga jägare voro jemt ute, men det var ondt om matnyt-
tigt vildt. Fågeln var nästan försvunnen, och elgarne upp-
söktes och jagades såväl af svenskar som finnar. Man de-
lade och kifvades med hvarandra, och nöden växte. Hejki
och Katri hade begifvit sig af till hennes föräldrar, under
förhoppning att de skulle hafva det bättre, och man beslöt,
att våra unge män, med de få skinn man egde, skulle be-
gifva sig vesterut till Norge för att anskaffa mjöl och möj-
ligen jaga der, ty för Örjan, Mattu och lille Matts borde
lifsmedlen, med tillhjelp af mjölken, vara tillräckliga till
våren. Man lemnade kvar ett under vintern bekommet
vargskinn. Med detta borde Örjan gå till bygden för att
skaffa litet mjöl.
AR
Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
