Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 34. Unge Pecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGE PECKA. 259
unge Peckelan: »Far låter helsa dig, Pecka, att det kommit
en brorson till dig från Finland. Han kom hemom oss, då
far beslöt sig för att följa honom hit. De komma i mor-
gon. Far går icke så raskt numera,» sade ynglingen leende,
»och dessutom har han många att helsa på under vägen.»
»Far och hans sällskap äro välkomna,» sade Pecka.
»Är det länge sedan min brorson kom till eder?» — »Åh
nej, det var när snön gick af, och sedan har han hjelpt
oss, ty far ville så; vidare får du väl veta då de komma.
Brorsonen din heter också Pecka; det tyckte far bra om,
ty namnet Pecka Huskojnen är kändt bland finnarne. Hvar
har ni Nila?» frågade den unge mannen. »Han är hemma
hos sig vid Mackartjärn.» — »Åh, har han så snart flyttat
från dig?» — »Ja, Pavo, gå du och bed Nila och Karna
komma hit; vi få främmande, och Karna får lof att stanna
här, säg henne det.> — »Då går jag med dig, Pavo,» sade
unge Peckelan.
Då de unga karlarne aflägsnat sig sade Pecka: »Låt oss
gå till fiskhusen. Vi taga näten med, Anti; vi behöfva mat.»
Då Anti och Pecka följande dag återkommo från sitt
fiske voro grannarne från Mackartjärn anlända och i färd
med att städa och pryda för de väntade gästerna. Dessa an-
lände dock först tredje dagen. Först hörde man dem sjunga,
så bölandet af kreatur, och så muntert stoj och skratt, och
fram ur skogen trädde en glad skara af två män och två
unga kvinnor. Då främlingarne hunno fram till pörtet
helsade gamle Peckelan »Guds frid!» och Pecka svarade
sitt »Gud gifvel» »Binden in kreaturen, ni unge! Under
tiden vilja vi gamle talas vid. Kom, Anti! Kom, Pecka!»
Så slogo männen sig ned ute på sveden, och Peckelan
tog till ordet:
»Som du minnes, Pecka, lofvade jag dig bistå Matts
under hans vistelse i fjället. Det passade mig ej på annat
sätt än att jag sände flickorna mina till honom med mjöl.
De blefvo länge borta, längre än jag ansåg de behöfde till
den vägen. Efter hemkomsten var Maren tyst, fåordig och
hade tårar i ögonen. Då tog gumman min ett tag med
henne, och så fick hon veta, att hon längtade efter Matts,
och att de voro sams. Hon ville återvända till hans koja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
