Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erbjudande de minsta hindren. Öster ifrån togs den sålunda
utmed eller på den i Fryken utfallande icke obetydliga Röjd-
älfven, hvars källor ligga på de norska gränsskogarna. Här
träffade man på andra älfvar som strömma väster ut till
Glommen och följde dem så ned i den stora fioddalen och
vidare nedåt Viken och uppåt Hedemarken. Förenings-
vägarna utmynnade i den gamla Gruebygden vid Glommen.
Den vägen färdades man ej gärna ensam, ty man hann
ej bygd på en dag, och mången hade gått vilse och aldrig
kommit ut ur den öde skogen, där ingen syntes ha lust att
bygga och bo.
Så kom dock en dag en enslig vandrare och fann trak-
ten sådan han önskade: berg och dalar, större och mindre
lugnvatten, sorlande bäckar och ändlösa skogar. Det var
mannen från härjadt och plundradt land, den hemlöse fin-
nen. Här hade han funnit hvad han sökte: enslighet, frid
och arbete, och snart kunde han
Lyssna till den granens susning
vid hvars rot hans bo var fäst.
Länge dröjde dock ej förr än denna ro stördes. Först
kom en, så kommo andra, och allt som tiden led blefvo de
ljusa fläckarna på bergsluttningarna från hvilka röken upp-
steg och yxslagen hördes allt flera. Skogen var ej längre
alldeles öde, ty finnens stamförvanter hade funnit vägen
till den aflägena marken. Ännu lefde man där långa år
i frid och ro, långt från fränder och vänner. Men med de
ljusa fläckarna på bergsidan blefvo ock grannarna allt flera.
Så kommo bekymren, nöden och ofriden. Man fick känn-
bart erfara, att man nedslagit sina bopålar på gränsen mel-
lan två mäktiga nabofolk.
Ej långt från gränsen på svenska sidan ligger mellan
bergen i en vild trakt den lilla Rundsjön. Vid en liten
vik på dess strand hade Johan Kauttoinen huggit sin sved,
byggt sitt pörte och brutit några åkerlappar, af hvilka han
och hans hustru hade sin torftiga bärgning. Jakten och
fisket gåfvo dock mer än den nybrutna åkern, där skörden
ibland slog fel. Nybyggare som Kauttoinen var, framlefde
han de första åren af sin vistelse i det nya landet i hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
