Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej godt att säga något med visshet. Sannolikt ha flera per-
soner med detta namn lefvat på olika tider. Att en Siffri
Hämäläinen verkligen funnits och bott i Runsjö torp, är
alldeles säkert, likasom att en Johan Kauttoinen slagit sig
ned och byggt vid Runsjöviken. Men vid hvilken tid de
lefvat, är ovisst. I finnfolkets sagor angifves heller aldrig
tiden då en händelse tilldragit sig.
»Det var under ofriden» är i dem ett stående uttryck,
men som ofridstiderna voro många, måste man af samman-
hanget med andra tilldragelser, hvilkas tid är känd, sluta
sig till sagans.
Runsjötorpet synes varit bygdt före Runsjöviken, och
om så är, bade den Siffri Hämäläinen, om hvilken denna
berättelse handlar, genom arf bekommit jorden och bebott
den innan Kauttoinen slog sig ned vid viken. Att detta
icke sågs med goda ögon af Bergfinnen, är redan antydt.
Sanningen var, att han afundades sin granne, och att
han genast från första stunden var afvogt stämd emot honom.
Under årens lopp tilltog afunden, men söka göra grannen
skada vågade han icke, ty denne var en stor och stark karl,
och vid sina tillfällen hade han ock märkt, att han tillika
var både modig och fyndig.
Om sin ovilja mot Vikfinnen var Hämäläinen icke en-
sam. Hans hustru delade afunden med mannen, och på
senare tiden klagade hon jämt, att Vikfinnens boskap in-
kräktade på deras betesmarker, att han sköt bort villebrådet
och ödde ut fisken i sjön.
Vid sådana tillfällen fick Bergfinnen höra, att han var
en stackare till karl som ej ens bjöd till att göra lifvet surt
för Vikfinnens. Nej, den fick då göra hvad han ville. Snart
skulle han nog börja skörda hvad annat folk sått.
Så hände en gång då Bergfinnen kom hem efter en
tids bortovaro och medförde en god vinst af sin kreaturs-
bandel, att hans gumma kände sig mycket glad och prisade
bonom. Han vore dock en duktig karl. Kunde han nu
blott skaffa bort Vikfinnen, skulle hon känna sig nöjd för
lifvet.
Vid dessa ord skelade Bergfinnen styggt med sina grå-
gröna ögon, men svarade blott: »Kommer dag, kommer råd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
