Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På Pavos fråga hur »lifvet lefde» med dem, svarade
gubben, att det ginge väl an nu, men de hade råkat ut för
en stor olycka, så stor, att komme deras pojke icke hem
och hjälpte dem, räckte ej lifvet till för dem att bota den
skada de lidit.
»Jag var,» berättade gubben, »en dag för en vecka se-
dan där borta vid skogskanten och lagade på gärdesgården,
och vid det jag högg ned några unga träd passande till
gärdsle, blef jag, utan att ha märkt det ringaste förut, an-
gripen bakifrån, kullskuffad samt därpå, innan jag hann
vända mig om, bunden till händer och fötter. Därpå reste
angriparna mig upp och sade: ’Locka bit hunden din!
Innan jag det gjorde tittade jag mig omkring och fann,
att männen som bundit mig icke voro flera än två, och då
tänkte jag: Kan jag varna gumman min, så reder bon sig
nog med hbjälp af hunden och bössan för de där.
»Sedan jag besinnat mig litet och med samma fått syn
på mor, som gick vid pörtet och stassade, skrek jag häftigt
till: ’Pass! Men med detsamma fick jag ett slag i huf-
vudet så jag domnade af. Mor hörde ropet och var som
en blixt inne i pörtet, stängde till dörren och var fort i
gluggen med bössan. Hunden däremot, som hört ropet och
med samma fått vind af de främmande, kom rusande öfver
vallen ned till mig. Innan han hann fullt fram blef han
skjuten.
»En af karlarna tog mig nu under armarna och bar
mig framför sig till pörtet, så att mor ej kunde skjuta
honom utan att först träffa mig. Och på så sätt kom han
fram till pörtet, där han satte mig rätt mot bössmynningen,
sägande, att ville nu mor icke sticka ut bössan genom
gluggen till honom och sedan öppna dörren, skulle han
genast sticka mig. Mor förstod icke hvad han sade; men
under tiden hade jag kvicknat vid, och då jag förstår sven-
ska och hörde hvad han fordrade samt tillika såg ett kvinn-
folk som höll på att lösa ut boskapen, insåg jag att röfvarna
voro flera och motstånd ej här lönade. Jag tillsade henne
därför att lämna bössan och öppna dörren; hunden vore
skjuten, och vi mäktade ej försvara oss. Då gjorde hon så.
Röfvaren som höll mig sade sig ej akta ett finnlif mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
